Gårdagskvällen blev värd väntan. Åtminstone av mina bilder att döma, minnet är det lite sämre ställt med. I stora drag gick den ut på att jag och Mary Jane gick till vårt gamla vanliga karaoke-hak här i västra Shinjuku och drog igenom vår gamla vanliga repertoar och svalkade oss med vår gamla vanliga smuggelsprit, vilket kanske inte låter så spännande i sig, men det blev helt otroligt kul att sjunga av sig lite för första gången på typ tre månader.

Mary Jane hade dessutom tagit hand om mina skattefakturor medan jag var borta, vilket innebär att jag har en något bättre chans att inte bli deporterad nu när jag måste förnya mitt visum. Hon kan framstå som rätt virrig, så jag blev helt paff när jag fick tillbaka alla räkningar, och kvitton på dem hon betalat, i ett par prydliga plastfickor, inkl växelpengarna hon fått tillbaka när hon betalat dem! Så paff att jag bjöd henne på (den svindyra) karaoken som tack. Fast med tanke på hur bebrusad hon blev borde jag kanske ha fått henne att betala för mig istället, för det är ändå ingen risk att hon hade kommit ihåg det dagen därpå. Tecken på hur full hon var: hon begrep inte att hon råkat skicka högst olämpliga meddelanden till en gemensam killkompis (istället för sin pojkvän) förrän han vidarebefordrat dem till mig, och jag i min tur visat upp dem för en väldigt förvirrad henne, som sedan ägnade resten av natten åt att långsamt implodera av skam. (For the record borde jag kanske även erkänna att jag av oklar anledning lånade hennes telefon och skickade några hyfsat svårtydda meddelanden till samma killkompis.)

Efter fyra och en halv timme på karaoken (nästan rekord!) klafsade Mary Jane hem till Baba genom ösregnet medan jag sökte skydd på snabbmatshaket Matsuya och beställde in en stor skål bibimbap. Så mosig att jag inte ens pallade protestera när jag fick en sked istället för plockepinn-set.

Idag sov jag nästan hela dagen, sedan följde en massa förvirrade meddelanden mellan mig och Kami eftersom jag lovat henne att följa med och kolla på hanabi, men fortfarande halvsov när hon ville bestämma vart vi skulle göra det. Så här års kryllar det nämligen av hanabi-festivaler, bara idag hade vi tre stycken att välja mellan här i närheten. Eller närheten och närheten, efter att jag flugit upp ur sängen och landat på perrongen tog det oss typ två timmar att komma hela vägen ut till Jōsō i grannkommunens grannkommun Ibaraki. Totalt fyra–fem alltmer besynnerliga små lokaltåg behövde vi ta, men det är väl sånt man ska ha upplevt, det med.

Något man DEFINITIVT ska ha upplevt är det här med hanabi – som egentligen bara betyder ”fyrverkeri”, men som vanligt i Japan så finns det en massa traditionellt-spirituellt-historiskt gunk ingrott i de där tecknen (花火 = ”blomma”, ”eld”), vilket gör det lite missvisande att bara översätta dem rakt av. Kami hade klätt upp sig i sin finaste kimono, och det var hon långtifrån ensam om, även om jag själv nöjde mig med min finaste Terry Bogard-tröja. (Eller okej, jag är inte helt säker på att det var hennes FINASTE kimono, eller en kimono alls, för beroende på en serie snören och knutar eller vad det nu är kan såna där plagg egentligen kallas något helt annat, även om de ser ut som kimonos. Om du vet vad det är för skillnad: berätta det inte för mig, för så intresserad är jag verkligen inte.)

Festivalen var väldigt mysig och fyrverkerierna som väntat fina. Eller åtminstone påkostade. Det var inte fråga om några pliktskyldiga minuter för att motivera ledet ”hanabi-” i ”hanabi-festival”, utan TIMMAR av trumhinnemördande färgkaskader i alla tänkbara former – eldkvastar och seriefigurer och gulliga djur och regn av guld som lämnade efter sig askgrå spindelnät på natthimlen. Varje gång man trodde att det var färdigspexat för ikväll bestämde de sig för att elda upp ytterligare några procent av statsbudgeten (”Äh, det är ju ändå 24 sekunder kvar på schemat”). Och då är det här ändå bara en festival i mängden!

Men det märktes rätt tydligt att jag inte ägnat en livstid åt att marineras i det där djupt ingrodda gunket. På det stora hela tyckte jag väl på sin höjd att det var kul med lite nytt Instagram-material, medan Kami nästan var rörd till tårar. ”Jag är så stolt över att vara japan!” förklarade hon, baserat på att någon jeppe ute på en flotte smällt av lite Doraemon-smällare.

Det lyckades dock bli en väldigt rolig kväll ändå. Efter fyrverkerierna smälte vi in i den mumlande massa som långsamt vaggade tillbaka mot alla små färgglada stånd med mat och dryck, en upplyst liten oas mitt i mörkret där det såldes kara-age (friterad kyckling) och takoyaki (friterade bläckfiskbollar, eller ”bläckfiskbossar” som min dator vill ändra det till). Själva köpte vi varsin okonomiyaki (typ en omelett med grönsaker och skaldjur och kött och grejs), sedan gick vi bort till en liten bro över en liten flod (att jag behöver slå upp vad ”river” heter på svenska: hej demens) där vi satt i ännu ett mörker och åt och drack och drog japanska ordvitsar, påhejade av en symfoni av cikador och omgivna av fnittrande ungdomsgäng. Otroligt svalt och skönt och fridfullt var det, nästan som att vara tillbaka i Kyoto. Som vanligt när jag lämnar Tokyo så ägnade jag hela kvällen åt att slås av hur mycket mer tid jag borde tillbringa ute på landsbygden. (Fast kanske inte just i Kyoto, för jag vet inte om jag kommer vara välkommen tillbaka dit efter att ha klassat Japans sjätte största stad och kanske viktigaste kulturcentrum som ”landsbygd”.)

Roligast på hela kvällen var nog när Kami kallade mig ett ord på japanska som jag inte förstod, så hon slog upp vad det hette på svenska och fick resultatet ”bov”! ”Du är bov”, förkunnade hon, i tron att det betydde typ ”Du är elak”. Hahaha. (Svettigast var när hon mitt bland folk började förklara för mig hur enkelt det verkar vara att få tag på knark i Shinjuku, och prompt ville veta om jag hade provat. Hoppas vi inte var omringade av alltför många alltför engelskkunniga immigration office-agenter.)

Efter att vi smaskat i oss typ halva våra jätte-okonomiyakisar och druckit vår alkoläsk släpade vi oss mödosamt tillbaka mot stationen, bara för att distraheras av ett otroligt suggestivt litet shinto-tempel så länge att vi nästan missade sista avgången. Någon timme, ca 1700 yen och fyra–fem tåg senare hade vi dock lyckats krångla oss tillbaka till civilisationen. Tydligen syntes det på mig att jag ägnat kvällen åt att himla med ögonen åt en av det gudomliga kejsardömets 3000 mest älskade traditioner, för när Kami klivit av på sin station var alla andra på det helt proppfulla tåget för fina för att sätta sig brevid mig.