Knappt har jag hunnit inviga Hongkong-bloggen innan min nästan-vecka i Hongkong nästan är till ända, liksom Hongkong-bloggen.

Det här har jag ämnat nämnda nästan-vecka åt:

I måndags gick jag längs Tsim Sha Tsui (där jag behagligt nog bor), en ”waterfront promenade” med mäktiga vyer över halva Hongkongs skyline, sedan promenerade jag till Temple Street-nattmarknaden på kvällen. Dålig idé. Inte att promenera, utan att göra det just dit. Helt värdelös var den. Jag brukar inte vara särskilt kritisk mot såna här kuriositeter; nattmarknaderna i Shanghai och Taipei är bland det coolaste jag sett. Men de formligen dignade av exotiskt kött, frukt i skrikiga färger och besynnerliga leksaker, medan Temple Street begravts i billigt krimskrams och piratkopierade designerväskor. Det enda positiva var att jag köpte ett kycklingspett med jordnötssås ur ett hål i väggen utan att bli matförgiftad.

I tisdags jobbade jag bara en himla massa. En del av jobbet skedde i Central, som är det fyndiga namnet på de centrala delarna av Hongkong-ön, som i sin tur är det förvirrande namnet på södra halvan av Hongkong. (Själv bor jag i Kowloon, på andra sidan vattnet, som typ motsvarar Vasastan om man jämför med Stockholms geografi.) Trots förvirringen var det rätt mäktigt att komma till Central. Förra gången jag var här bodde jag på den sidan, och på den tiden tyckte jag att Kowloon var så himla modernt och spektakulärt i jämförelse. Numera känns det tvärtom. Hongkong-ön är rena Manhattan. Alltså, det är verkligen förvillande likt. En massa andra asiatiska metropoler har också flashiga skyskrapor och glittrande skylines, men ingen har samma otroligt kompakta, hetsiga känsla som Hongkong, som om man stängt in 10 000 myror i en burk och skakat om.

I onsdags passade jag på att istället betrakta det där kaoset från ovan, närmare bestämt från 428 meters höjd, uppe på Victoria Peak. Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit där förut, men då var allt jag fick uppleva en rafflande 360-gradig dimma. Den här gången var jag lite osäker på om jag skulle palla ta samma risk igen, speciellt med tanke på att luften var tjock av smog när jag vaknade på morgonen. Men jag chansade ändå. Och det skulle jag ha gjort, för utsikten visade sig vara helt gastkramande när den faktiskt gick att se. Ett berg precis intill en av världens mest spektakulära och tätbebyggda städer, vilken himla grej! Enda chansen att betrakta New York eller Tokyo ur det här perspektivet är att hyra en helikopter, här är allt man behöver göra att åka ett slags spårvagn upp till toppen, längs den djungelklädda sluttningen. När man kommer fram finns det ett par glassiga gallerior och en massa restauranger och sånt där. Det hela är rätt plastigt, men som sagt: utsikten. Jag löste till och med biljett två gånger till själva utsiktsplattformen bara för att få uppleva vyn i både dagsljus och solnedgång/mörker. Lätt de bästa 105,764018 kronor jag spenderat i år.

Idag gick jag i brist på andra attraktioner till historiemuseet, som jag inte har något behov av att babbla alltför mycket om. Det var väldigt påkostat och rätt maffigt, samt coolt hur de rekonstruerat interiörer från gamla banker och butiker och allt vad det var. Men överlag ungefär lika sömnigt som Edo-Tokyo-museet (vilket iofs hade en otroligt läcker Ghibli-utställning i ett av sina gallerier sist jag var där, vilket var en evighet sedan, eftersom det i övrigt är rätt trist).

På kvällen promenerade jag i någon timme, samt regnet, längs Hongkong-öns norra kust. Ville uppleva skylinen från det hållet också – den är ju liksom uppdelad i två lika imponerande halvor (en på Kowloon-, en på Hongkong-sidan), som varandras spegelbilder på varsin sida om Victoria Harbour. Det var till och med häftigare än jag hade trott. Stora delar av strandpromenaden var visserligen avstängda, och det var kanske ingen större fröjd att istället gå längs själva gatorna där i snålblåsten. Det var inte direkt Strandvägen. Men helvete vad maffig utsikten var, i alla riktningar, även nere på marknivå. Sedan, när jag njutit färdigt av den, tog jag färjan tillbaka till Kowloon igen, precis som förr i tiden. (En stad där stora delar av kollektivtrafiken utgörs av små skitmysiga FÄRJOR. Ännu en sak att älska med Hongkong.)

Innan jag återvände tog jag dock en tur bort till Fortress Hill, på Hongkong-öns östra sida, där jag och Susanna tillbringade en vecka i början av 2007. Jag har alltid drömt om att återvända dit, att återse våra kvarter. Jag hade inte rest så mycket på den tiden, så det var verkligen sjukt maffigt att få komma till Hongkong, en nästan ÄNNU mer omtumlande metropol än Tokyo, som jag just hade kärat ner mig i. Jag ska inte tråka ut dig med en lång harang om exakt hur det kändes att komma tillbaka till vår gamla gata. Men det var förstås kittlande att återse den i duggregnet, december 2015 efter att inte ha varit där sedan den gnistrande försommaren 2007. Jag kunde nästan se framför mig hur minnesbilderna sköljdes bort och ersattes av nya.

Det är knappt jag kan begripa att Hongkong faktiskt finns kvar. Inte för att jag trott att hela stan gått under som ett modernt Atlantis, utan för att min enda bild av Hongkong är den jag har längst bak i minnesbanken, från min enda tidigare resa hit, för snart 9 år sedan. Det är så otroligt märkligt att återvända och upptäcka att det som antagit mytiska proportioner i mitt minne faktiskt bara är en helt vanlig stad, som faktiskt finns på riktigt, utanför mitt huvud. Att den funnits här hela tiden medan mitt liv gått vidare, med Hongkong anno 2007 som ett av de grumliga sedimentlagren längst ner i min hjärna.

Eller helt vanlig och helt vanlig. Hongkong är tveklöst en av Asiens mest iögonfallande metropoler, en serie pelare i glas och stål som skjuter upp ur sundet (bilden ovan) mellan fastlandet och de öar som utgör resten av regionen. Så mycket minns jag också från förra besöket.

Vad jag också i övrigt, det lilla som jag fortfarande kan fiska upp ur den där minnesbanken: vi bodde på ett litet hostel högt upp i ett höghus på Hongkong-ön, det som är stans svar på Söder (geografiskt sett). Fortress Hill tror jag området hette. Vi åt McDonald’s till lunch varje dag (jaja, jag vet att det anses vara fult och okultiverat, men orka). De hade något som hette Sprite Pineapple Punch som var helt otroligt gott! Med extra tjockt sugrör som man kunde suga i sig ananas-tärningarna. Näst godaste läsken någonsin. Vi åt inte PÅ McDonald’s utan tog med oss maten till något slags innergård i närheten, där vi satt och studerade kanjisarna på skyltarna omkring oss, på fasaderna som var så nedgångna att de liksom såg eldhärjade ut, medan barn sprang runt och lekte. Det var så mysigt. Vi tog färjan fram och tillbaka till Kowloon (norra halvan av Hongkong) nästan varje dag, har jag för mig. Också mysigt. Vi besökte småtrista nöjesparken Ocean Park, men av någon anledning inte Disneyland. Vi åt rätt äcklig kinesisk mat på en dyr restaurang (efterrätten var geléklumpar med bönor i mitten), samt rätt god mat på en billig, där vi höll på att spotta ut vattnet för att det visade sig att det var sockrat! Vi besökte ett tempel (som var stängt) och ett rymdmuseum och Victoria Peak, en bergstopp som man åker linbana upp till. Det sistnämnda var en flopp eftersom det var svintjock dimma just den dagen, så den utlovade hisnande utsikten uteblev, man såg kanske en meter framför sig. Jag hade med mig kakor som jag köpt i ett av de tusentals bagerierna nere på vår gata, som vi satt och åt där uppe på utsiktsplattformen, i mörkret, höll jag på att säga, men det var bara helt GRÅTT omkring oss. En annan märklig grej var att det fanns en Electronic Arts-butik i samma byggnad som utsiktsplattformen. Så himla märkligt specifik grej att placera på ett berg utanför Hongkong. (Hur ofta hittar man ens en renodlad EA-butik?)

Vad minns jag mer? Jo, den långa och hisnande vackra boardwalken (vad det nu heter på svenska) längs vattnet, med utsikt över hela skylinen. Samma strandpromenad som jag nu bor tvärs emot, och som plötsligt ser ut som bara en deppig remsa vid horisonten, knappt värd att minnas i ens 9 minuter. Livet är allt bra konstigt ibland.