Vitsen i rubriken lärde jag mig av Simon Svensson i podden Arkiv samtal, eller ”Arkiv saliv” som japanerna lite skämtsamt kallar den. Men trots att den uppfanns av en annan människa så stämmer den väldigt bra in på mitt liv, för i justande nu håller jag på att packa inför ännu en resa.

Arkiv samtal, ja. Jag ska väl inte sitta här och recensera podcasts, det vore ju ändå poänglöst nu när det inte finns några bra kvar (efter Kringlan-gate). Men kul att Simon Gärdenfors, som alltså gör podden ifråga, har varit i Japan så mycket (och bl a haft med min temporära kollega Said Karlsson – han som filmade ett par tv-inslag med mig i Akihabara och på TGS för Aftonbladets räkning en gång i tiden – i ett par avsnitt). I avsnittet med Henrik Schyffert dricker de den svinstarka japanska alkoläsken Strong Zero, som numera är som vatten för mig. Fast jävligt äckligt vatten, fattar inte hur Schyffert kunde sitta och smacka och humma om hur gott det var!!! Svinbillig lightläsk med kemisk fruktsmak och extremt mycket alkohol, det finns inte ett ord i den meningen jag vill ha i närheten av mina smaklökar. (Gärdenfors nämner för övrigt i avsnittet att i hans krets så brukar Strong Zero kallas en ”game changer” eftersom den är så stark att den ställer saker och ting, exempelvis människor, på huvudet. Det var en kul påminnelse, för det är precis vad hans Far & Son-kollega Frej Larsson kallade den när jag, Said och Tomas G var ute och söp med honom i Shibuya en kväll 2012.)

Och i Simon Svensson-avsnittet dricker de, samt sågar, umeshu! Alltså det svinsöta plommonvin som jag så många gånger hyllat här på bloggen, och som en rad män kräver att jag köper med mig till Sverige varje gång jag kommer hem, eftersom det är sjukt lätt att bli hookad på det, gyllene flytande heroin. Första gången jag drack det var på en indisk restaurang i Shibuya när jag och just Tomas G var här 2006 för att täcka just TGS. Jag bara chansade på något som lät gott, ”plum brandy”. Sedan dess har jag faktiskt lyckat fördricka mig på det, men i drinkar är det nog världens godaste ingrediens. Drack det senast med ginger ale på en izakaya härom veckan, rent alkogodis!!! Och den darjeeling-umeshu jag smakade någon gång ifjol, den var nog det bästa som hände mig under 2014. Men Simon Svensson tycker alltså att det inte smakar så speciellt. Jag är inte så upprörd över det. Man är väl ingen himla fanboy. Han älskar fotboll, det tycker jag inte är så himla speciellt heller, att häcka i duggregnet på något deppigt allsvenskt derby när man kan sitta vid en bardisk i Shibuya och sippa darjeeling-umeshu.

Det där izakaya-besöket jag nämnde, alltså det som ägde rum när jag just kommit hem från Hongkong i fredags, var förresten rätt kul. Var där med Tero och en av hans väninnor. Nomihoudai, dvs obegränsad dryck. Farligt. Sedan gick vi vidare till Golden-gai. Fram och tillbaka mellan barerna Champions och Diamond. Champions är egentligen ett rätt störigt ställe, en turistfälla strategiskt placerad precis vid ingången till gränderna som bildar Golden-gai. Det är livat och högljutt, vilket inte minst den offentliga karaokemaskinen bidrar till, så nyfikna gaijins dras dit som Tokyo-bloggare till en umeshu-provsmakning. Men men, vi lyckades ha kul där ändå. Marcus var där, en annan gammal Kai-elev (det var på Kai som jag och Tero pluggade japanska när vi just kommit hit) som jag inte träffat på evigheter, och som är en jävel på att sjunga, så han underhöll hela stället hela kvällen. Diamond var ett roligt litet fynd, tydligen Teros stammishak. En lustig kvinna som pratar styltig engelska med gästerna driver stället. Väldigt japanskt, väldigt Golden-gaianskt. De tar verkligen termen ”ett andra vardagsrum” till nästa nivå här. Folk sitter liksom bara och chillar lite huller om buller, kollar på lite tv, snackar med ägaren (som ibland tröttnar och försvinner spårlöst ett tag, vilket inte spelar någon roll, för vem skulle stjäla saker när man är gäst i någons vardagsrum?). Fast Champions är faktiskt raka motsatsen (ojapanskt nog), där gick det runt en kille och läxade upp alla som hängde där utan en drink i handen! Vilket förbannat skitbeteende. Jag hade köpt två–tre stadiga groggar men druckit upp dem snabbt, då är jag mindre välkommen än någon som köpt en läsk och sedan inte ens smuttat på den under hela kvällen.

Apropå turistfällor så tog jag härom dagen temporärt farväl av Nakano Broadway. (Som egentligen INTE är en turistfälla, utan räddningen från turistfällan Akihabara för alla som bott här länge nog för att känna sig som allt annat än just turister.) Försöker klämma in ett besök där per Japan-vistelse. (För ja, det har verkligen blivit ett flertal VISTELSER här under hösten nu, avbrutna av resa efter resa.) Skitkul var det. Som alltid. Lägger upp bilder inom kort, om jag hinner.

Märklig grej som hände i förrgår: två servicehjon försökte spontant prata engelska med mig. De var förstås helt usla, men jag uppskattar på sätt och vis gesten, eller åtminstone hur exotisk den är (japaner är värre än fransmän med det där, trots att man till skillnad från i Frankrike faktiskt ser på utseendet vem som är utlänning och därmed förmodligen inte kan japanska). Den första personen var på posten, han ville veta om jag skulle skicka mina brev med vanlig eller ovanligt snabb post. Den andra var på KFC (där jag ätit på tok för ofta på sistone, men jag skyller på att det är en av få genuina japanska jultraditioner). Och i måndags började något slags aktivist, typ 60+, prata haltande engelska med mig i kön till Narita Express-kassan, av alla ställen. Han berömde mig för antikrigsbudskapet på min ryggsäck (!, men jag köpte den bara eftersom den är av grymma Harajuku-märket Bounty Hunter, budskapet skiter jag i), sedan ville han veta om jag var ”navy”, dvs amerikansk soldat utposterad i Japan (INTE populärt bland japaner). Jag lyckades förstå att han även var extremt mycket emot kärnkraft och Abe (högerhöken till sittande premiärminister). ”After three years, maybe revolution!” När jag köpt min biljett och var på väg ut spände han blicken i mig och sjöng julsånger på engelska medan jag gick.

Apropå gamla klasskamrater från Kai så är det avskedsfest för Jing, min första och på vissa sätt roligaste Tokyo-kompis, ikväll. Den jäveln ska flytta till Singapore, av alla platser! Hon har fått något flashigt jobb där. Kul för henne, trist för mig. Vi trivs så bra ihop att vi pratat om att flytta utomlands tillsammans, nu gör hon det utan mig! Förrädaren. Det blir omtumlande att ta farväl av henne och sedan åka hem (förhoppningsvis inte alltför bebrusad) för att sova några timmar innan jag kliver upp i ottan imorgon bitti för att åka ut till Narita.

Och just ja, härom veckan fyllde jag år, firade med karaoke samt Mariana. Hon har tjatat i evigheter om något hon kallar ”pokeoke”, så nu när vi båda var i landet samtidigt (hon var OCKSÅ i Hongkong alldeles nyligen) fick vi äntligen chansen att uppleva detta fantastiska tillsammans. Det var rätt lustigt. Ett helt vanligt karaokeställe som hade ett vip-rum inrett med ”Pokemon”-leksaker, samt ett litet bord och en rutschkana som båda var tämligen uppenbart anpassade för dagisbarn (huruvida jag i fyllan och villan ändå valde att provåka rutschkanan kan jag varken dementera eller avstå från att bekräfta). Det såg ut som ett lekrum på McDonald’s. Åtminstone innan vi packade upp väskorna och fyllde varenda ledig yta med smuggelsprit. Sedan packade vi oss själva ungefär lika omsorgsfullt.

Här nedan är den enda bilden från den kvällen som jag vågar visa på bloggen. Den tjänar dessutom dubbla syften eftersom den är en synnerligen tydlig illustration av hur jag kommer må efter en sömntablett och oräkneliga glas billigt mousserande flygplansvin imorgon bitti.

MVH
Billigt mousserande flygplanssvin

Jing vill flytta till München med mig. München! Vi har pratat om NY, LA och SF, ingen himla regnig europeisk byhåla där folk tror att färgade människor är demoner och alla tv-serier är dubbade till bavariska.

Men oroa er inte, jag jobbar på saken.

Idag: rätt bra sådan.

Öppnade starkt med att gå och klippa mig på QB House (hela 10 meter från min port), där man med fördel klipper sig om man är frilansjournalist, eftersom det kostar 75 spänn. Dessutom tar det bara 10 minuter. (Det är t o m deras slogan: ”10 minutes just cut”.) Resultatet? För jävligt. Men man blir inte journalist för att vara fin i håret.

Efter denna lilla tragedi insåg jag att jag hade några timmar samt pigghetsenheter över, så jag åkte till Ebisu för att luncha med Jing, min gamla klasskompis från språxkolan. Hon jobbar på Tabelog numera, en väldigt populär restaurangguide här i Japan. Tyvärr innebär det också att hon ser sig själv som expert på just restauranger (egentligen är hon bara designer) och därför kör över alla mina förslag när vi ska äta ute, trots att även en fattig frilansjournalist som jag faktiskt vet var man äter gott i fina Ebisu (på Blacows och Gotham Grill). Men det blev en trivsam stund ändå, vi gick till en pizzeria som faktiskt var väldigt bra, varpå Jing i vanlig ordning började planera 100 olika resor och annat vi tydligen ska roa oss med i framtiden. Man blir lite utmattad av att umgås med henne, men glad också. Vilket gör det extra synd att hon tydligen tänker lämna Tokyo nästa år. Men jag fattar, det finns mycket man blir trött på när man bor här, och att jobba på ett japanskt företag, det, näe, näe du.

Efteråt promenerade jag hem. Tog en timme, och dessutom en halvtimme. Ändå var jag sugen på mer när jag kom fram.

På vägen hem passerade jag Mishka, min gamla favoritbutik i Harajuku (som ligger mellan Ebisu och Shinjuku). Jag är aldrig i Harajuku nuförtiden! Har ju slutat shoppa, som jag kanske nämnt förut. Blir nästan äcklad när jag tänker på hur mycket pengar jag bränt på denna bedrövliga (och bedrövligt roliga) hobby genom åren. Typisk grej som slår en när man blir äldre, antar jag. Om jag kunnat skicka tillbaka en manual för hur man ska leva sitt liv till mitt yngre jag så hade mitt nuvarande jag varit vältränat, ekonomiskt oberoende och fint i håret.

Hursomhelst, Mishka hade inte t-shirten jag suktat efter. Till råga på allt spelade de Foo Fighters. Så jag fortsatte gå. (Obskyr streetwear och själva definitionen av ”dad rock” går INTE ihop, speciellt när streetwear-företaget ifråga ger ut artister som Yung Lean och Cakes Da Killa. Å andra sidan åt jag på McDonald’s två gånger idag, så jag kanske inte är den som ska klaga på andras smak.)

Snart är jag i Sverige!!! Närmare bestämt på måndag 19.40. Schemat börjar redan fyllas med skitroliga saker. Och tankarna börjar fyllas med saker jag egentligen inte vill lämna kvar i Tokyo. Men det är bra, kul att känna att jag verkligen vill komma tillbaka, trots att de senaste veckorna egentligen bara varit stressiga, svettiga och jobbiga.

Funderar på att flytta till en större lägenhet när mitt kontrakt går ut i höst. (Bor verkligen helt otroligt trångt just nu: föreställ dig minsta tänkbara studentlägenhet, och fyll den sedan med halva Ikeas möbellager. Fast fulare.) Men här har vi grejen som verkligen suger med frilanslivet. Det gör det visserligen möjligt för mig att bo på andra sidan jorden. Men det innebär också att jag inte vet hur mycket jag tjänar från månad till månad, vilket gör det svårt budgetera sin hyra (i en stad med skyhöga sådana) två–tre år framöver. Men jag antar att man inte blir journalist för att ha tak över sin för jävliga frisyr heller.

Åt årets bästa lunch idag. Och det berodde för en gångs skulle inte lika mycket på sällskapet (sorry, Jing, men att träffa dig är alltid så himla trevligt att jag börjar bli lite avtrubbad) som vad jag hade på tallriken. Eller rättare sagt VI, för efter att jag slukat min cheeseburgarmacka (!) satte jag i mig halva Jings avokado- och jalapeño-cheeseburgare också. Det var nog den godaste hamburgare jag ätit på jag vet inte hur länge, helt himmelsk. Vi åt på Blacows i Ebisu, en wagyū-restaurang som är ett av världens bästa hamburgerhak till att börja med (det allra bästa, enligt vissa finsmakare), jag brukar vanligtvis ta deras baconcheeseburgare (många cheeseburgare i detta inlägg), men den här var 100 procent samt minst 100 gånger godare. Kompositionen var Jings egen idé, så nu tycker jag om henne ännu mer.

Att ha vänner som jobbar i Ebisu, det är det bästa av två världar. Halvtrist område, samt extremt dyrt (mest rikingar som bor där), men med otroligt bra restauranger. Glad att jag slipper jobba på ett japanskt företag som Jing, lika glad som jag är att jag kan åka till Ebisu lite då och då och snylta på alla områdets läckerheter trots att min sort inte hör hemma där. Nästa gång ska vi äta mexikanskt.

Ser fram emot nästa år. Dels för att jag hoppas resa en massa då (bland annat med filuren ovan), dels för att jag börjar bli trött på vädret nu, eller åtminstone dagens väder. Varannan dag är det strålande sol och varmt och till och med skönt, men när jag är ute och fånar mig är det alltid regn och/eller rusk. Promenerade hem från Ebisu, tog över en timme och det regnade hela vägen. Deprimerande. Ska bli så skönt att kunna gå hem i shorts och njuta av snarare än förbanna livet varje gång jag pressat i mig ett par Blacows-burgare i vår.