Vitsen i rubriken lärde jag mig av Simon Svensson i podden Arkiv samtal, eller ”Arkiv saliv” som japanerna lite skämtsamt kallar den. Men trots att den uppfanns av en annan människa så stämmer den väldigt bra in på mitt liv, för i justande nu håller jag på att packa inför ännu en resa.

Arkiv samtal, ja. Jag ska väl inte sitta här och recensera podcasts, det vore ju ändå poänglöst nu när det inte finns några bra kvar (efter Kringlan-gate). Men kul att Simon Gärdenfors, som alltså gör podden ifråga, har varit i Japan så mycket (och bl a haft med min temporära kollega Said Karlsson – han som filmade ett par tv-inslag med mig i Akihabara och på TGS för Aftonbladets räkning en gång i tiden – i ett par avsnitt). I avsnittet med Henrik Schyffert dricker de den svinstarka japanska alkoläsken Strong Zero, som numera är som vatten för mig. Fast jävligt äckligt vatten, fattar inte hur Schyffert kunde sitta och smacka och humma om hur gott det var!!! Svinbillig lightläsk med kemisk fruktsmak och extremt mycket alkohol, det finns inte ett ord i den meningen jag vill ha i närheten av mina smaklökar. (Gärdenfors nämner för övrigt i avsnittet att i hans krets så brukar Strong Zero kallas en ”game changer” eftersom den är så stark att den ställer saker och ting, exempelvis människor, på huvudet. Det var en kul påminnelse, för det är precis vad hans Far & Son-kollega Frej Larsson kallade den när jag, Said och Tomas G var ute och söp med honom i Shibuya en kväll 2012.)

Och i Simon Svensson-avsnittet dricker de, samt sågar, umeshu! Alltså det svinsöta plommonvin som jag så många gånger hyllat här på bloggen, och som en rad män kräver att jag köper med mig till Sverige varje gång jag kommer hem, eftersom det är sjukt lätt att bli hookad på det, gyllene flytande heroin. Första gången jag drack det var på en indisk restaurang i Shibuya när jag och just Tomas G var här 2006 för att täcka just TGS. Jag bara chansade på något som lät gott, ”plum brandy”. Sedan dess har jag faktiskt lyckat fördricka mig på det, men i drinkar är det nog världens godaste ingrediens. Drack det senast med ginger ale på en izakaya härom veckan, rent alkogodis!!! Och den darjeeling-umeshu jag smakade någon gång ifjol, den var nog det bästa som hände mig under 2014. Men Simon Svensson tycker alltså att det inte smakar så speciellt. Jag är inte så upprörd över det. Man är väl ingen himla fanboy. Han älskar fotboll, det tycker jag inte är så himla speciellt heller, att häcka i duggregnet på något deppigt allsvenskt derby när man kan sitta vid en bardisk i Shibuya och sippa darjeeling-umeshu.

Det där izakaya-besöket jag nämnde, alltså det som ägde rum när jag just kommit hem från Hongkong i fredags, var förresten rätt kul. Var där med Tero och en av hans väninnor. Nomihoudai, dvs obegränsad dryck. Farligt. Sedan gick vi vidare till Golden-gai. Fram och tillbaka mellan barerna Champions och Diamond. Champions är egentligen ett rätt störigt ställe, en turistfälla strategiskt placerad precis vid ingången till gränderna som bildar Golden-gai. Det är livat och högljutt, vilket inte minst den offentliga karaokemaskinen bidrar till, så nyfikna gaijins dras dit som Tokyo-bloggare till en umeshu-provsmakning. Men men, vi lyckades ha kul där ändå. Marcus var där, en annan gammal Kai-elev (det var på Kai som jag och Tero pluggade japanska när vi just kommit hit) som jag inte träffat på evigheter, och som är en jävel på att sjunga, så han underhöll hela stället hela kvällen. Diamond var ett roligt litet fynd, tydligen Teros stammishak. En lustig kvinna som pratar styltig engelska med gästerna driver stället. Väldigt japanskt, väldigt Golden-gaianskt. De tar verkligen termen ”ett andra vardagsrum” till nästa nivå här. Folk sitter liksom bara och chillar lite huller om buller, kollar på lite tv, snackar med ägaren (som ibland tröttnar och försvinner spårlöst ett tag, vilket inte spelar någon roll, för vem skulle stjäla saker när man är gäst i någons vardagsrum?). Fast Champions är faktiskt raka motsatsen (ojapanskt nog), där gick det runt en kille och läxade upp alla som hängde där utan en drink i handen! Vilket förbannat skitbeteende. Jag hade köpt två–tre stadiga groggar men druckit upp dem snabbt, då är jag mindre välkommen än någon som köpt en läsk och sedan inte ens smuttat på den under hela kvällen.

Apropå turistfällor så tog jag härom dagen temporärt farväl av Nakano Broadway. (Som egentligen INTE är en turistfälla, utan räddningen från turistfällan Akihabara för alla som bott här länge nog för att känna sig som allt annat än just turister.) Försöker klämma in ett besök där per Japan-vistelse. (För ja, det har verkligen blivit ett flertal VISTELSER här under hösten nu, avbrutna av resa efter resa.) Skitkul var det. Som alltid. Lägger upp bilder inom kort, om jag hinner.

Märklig grej som hände i förrgår: två servicehjon försökte spontant prata engelska med mig. De var förstås helt usla, men jag uppskattar på sätt och vis gesten, eller åtminstone hur exotisk den är (japaner är värre än fransmän med det där, trots att man till skillnad från i Frankrike faktiskt ser på utseendet vem som är utlänning och därmed förmodligen inte kan japanska). Den första personen var på posten, han ville veta om jag skulle skicka mina brev med vanlig eller ovanligt snabb post. Den andra var på KFC (där jag ätit på tok för ofta på sistone, men jag skyller på att det är en av få genuina japanska jultraditioner). Och i måndags började något slags aktivist, typ 60+, prata haltande engelska med mig i kön till Narita Express-kassan, av alla ställen. Han berömde mig för antikrigsbudskapet på min ryggsäck (!, men jag köpte den bara eftersom den är av grymma Harajuku-märket Bounty Hunter, budskapet skiter jag i), sedan ville han veta om jag var ”navy”, dvs amerikansk soldat utposterad i Japan (INTE populärt bland japaner). Jag lyckades förstå att han även var extremt mycket emot kärnkraft och Abe (högerhöken till sittande premiärminister). ”After three years, maybe revolution!” När jag köpt min biljett och var på väg ut spände han blicken i mig och sjöng julsånger på engelska medan jag gick.

Apropå gamla klasskamrater från Kai så är det avskedsfest för Jing, min första och på vissa sätt roligaste Tokyo-kompis, ikväll. Den jäveln ska flytta till Singapore, av alla platser! Hon har fått något flashigt jobb där. Kul för henne, trist för mig. Vi trivs så bra ihop att vi pratat om att flytta utomlands tillsammans, nu gör hon det utan mig! Förrädaren. Det blir omtumlande att ta farväl av henne och sedan åka hem (förhoppningsvis inte alltför bebrusad) för att sova några timmar innan jag kliver upp i ottan imorgon bitti för att åka ut till Narita.

Och just ja, härom veckan fyllde jag år, firade med karaoke samt Mariana. Hon har tjatat i evigheter om något hon kallar ”pokeoke”, så nu när vi båda var i landet samtidigt (hon var OCKSÅ i Hongkong alldeles nyligen) fick vi äntligen chansen att uppleva detta fantastiska tillsammans. Det var rätt lustigt. Ett helt vanligt karaokeställe som hade ett vip-rum inrett med ”Pokemon”-leksaker, samt ett litet bord och en rutschkana som båda var tämligen uppenbart anpassade för dagisbarn (huruvida jag i fyllan och villan ändå valde att provåka rutschkanan kan jag varken dementera eller avstå från att bekräfta). Det såg ut som ett lekrum på McDonald’s. Åtminstone innan vi packade upp väskorna och fyllde varenda ledig yta med smuggelsprit. Sedan packade vi oss själva ungefär lika omsorgsfullt.

Här nedan är den enda bilden från den kvällen som jag vågar visa på bloggen. Den tjänar dessutom dubbla syften eftersom den är en synnerligen tydlig illustration av hur jag kommer må efter en sömntablett och oräkneliga glas billigt mousserande flygplansvin imorgon bitti.

MVH
Billigt mousserande flygplanssvin

I lördags blev det en redig avskedsfylla innan Jenny och killen hons lämnade stan för gott. Kvällen kan sammanfattas med ord som kul och wow. Vi började på New York Bar precis när de öppnade – visserligen efter (den från det perspektivet helt djädra häpnadsväckande) solnedgången eftersom det tydligen är vinter, men rätt magiskt ändå. Sedan drog vi en izakaya och karaoke med Rika på det, innan vissa av oss valde att däcka i mitt hems trygga vrå eftersom vi ändå höll oss i Shinkan (som flickan sa) hela kvällen.

Jag vet för övrigt inte om de verkligen lämnade Tokyo för gott, för de verkade rätt tagna av hela upplevelsen och pratade redan sista kvällen om att kanske komma tillbaka. Som det iofs brukar vara när folk är här första gången, men jag är ju en sån lokalpatriot att jag behöver höra det där sägas rakt ut för att jag inte ska tro att jag och/eller Sofia Coppola lockat hit folk på falska premisser samt i hela onödor.

En annan stad de lockades till i ett par dagar är Kyoto. Det borde jag också göra, igen. Funderar på om jag känner någon i där. Tror alla flyttat tillbaka till Sverige. Så jag får nog åka tillbaka i tiden och hindra dem från att göra det istället.

Nåväl. Som vanligt har jag typ ingen aning om vad som hänt sedan helgen, haha. Förbannade skitliv!!! Eller jo, igår var jag med Mattias & co på Tomato och åt Korea-kött samt drack dito sprit, det var gott, både och. Förutom makgeolli, en mjölkig, snuskig jävla sörja som smakar lika delar kolsyra och jäst. Trodde jag druckit det för sista gången efter en blöt kväll i Seoul ifjol (shit, det känns som tio livstider sedan), men ack vad alkoholgudarna bedrog mig. Hursomhelst, salladlindat kött med kimchi och så soju och ändlösa highballs att dricka till det, då blir lilla kroppen glad i magen.

Samt bilder:

• I lördags kom Jenny och hennes kille hit, så vi körde izakaya + karaoke på kvällen. Starkt jobbat av dem att orka det efter sin flight, starkare jobbat av mig. Jag var nämligen tvungen att sitta uppe hela natten och invänta en ”Halo”-session (eftersom spelet inte var släppt än) dagen innan, så jag var helt förstörd av trötthet när vi väl gick ut. Men när vi kom till karaoken fick hela gänget något himla superryck, trots att vi bara tänkt orka stanna en stund slutade det med att vi blev kvar tills stället stängde 05.00, och inte ens då ville vi gå, så vi stod fullt påpälsade och ylade oss igenom ”Don’t stop believin’” innan vi till slut segnade ner till lobbyn, helt fenomenalt fulla (vi smugglade som vanligt in en massa sprit, men kände oss sedan tvungna att beställa in ännu mer, vilket alltid är ett gott tecken). Årets roligaste karaoke-natt, näst efter Taipei.

• Blev så brutalt sugen på att åka till NY helt plötsligt. =(. Ledsamt eftersom man är en sån himla tönt om man åker dit (jag åker dit väldigt ofta) samt att jag istället ska till Sveriges riksrike härnäst. Vilket iofs ska bli fantastiskt!!! Men lite kluvet också eftersom jag var där alldeles nyss. Pratade med en svensk kompis om detta nyligen, han har bott här mycket längre än jag och alltid åkt hem två gånger per år, och han sa att glappet mellan sommar- och julresorna alltid känns i kortaste laget. (Jag kan väl inte tänka mig att någon kan betrakta detta som bortskämt, att bo i Tokyo och beklaga sig över att man har råd att åka hem mer än en gång per år!!!)

• Blir så himla irriterad när Instagram skickar mig påminnelser av det här slaget: ”Din Facebook-vän XXXX finns redan på Instagram under namnet XXXX.” ”Redan”? Ja ok? Jag har inte ens sökt efter den satan, men ok??? (Fan ta mina Facebook-vänner, för att inte tala om dina.)

• Apropå sociala medier så tjattrade jag ju i förra inlägget om att japaner inte kan hantera blinkande smileys. Bara häromdagen fick jag det bekräftat igen när jag bjöd in en kompis till nämnda karaoke-natt och han bah ”Jag är tyvärr inte i Tokyo den här helgen, men låt oss ta en drink snart ;)”. Vad betyder det??? Var han ironisk??? Vill han egentligen göra något helt annat med mig??? Eller borde jag bara sluta låta mig chockas av/rasa mot språkbuggar jag redan bloggat utförligt om???

• Och apropå trötthet så sover jag fortfarande onormalt mycket och är som vanligt alldeles för trött alldeles för ofta när jag har turen att vara vaken. Måste börja träna igen så jag får fason på det här, tror jag blivit skadad av att bara sitta hemma och jobba hela det senaste året, det kan inte vara normalt. Vill även komma åt trötthetssymptom och andra hemskheter innan jag råkar bli utbränd, för det vill man ju inte vara medan det fortfarande finns pengar kvar i världen att tjäna, samt resor kvar till NY och Sverige att använda dem till.

(mer…)

Gårdagskvällen blev värd väntan. Åtminstone av mina bilder att döma, minnet är det lite sämre ställt med. I stora drag gick den ut på att jag och Mary Jane gick till vårt gamla vanliga karaoke-hak här i västra Shinjuku och drog igenom vår gamla vanliga repertoar och svalkade oss med vår gamla vanliga smuggelsprit, vilket kanske inte låter så spännande i sig, men det blev helt otroligt kul att sjunga av sig lite för första gången på typ tre månader.

Mary Jane hade dessutom tagit hand om mina skattefakturor medan jag var borta, vilket innebär att jag har en något bättre chans att inte bli deporterad nu när jag måste förnya mitt visum. Hon kan framstå som rätt virrig, så jag blev helt paff när jag fick tillbaka alla räkningar, och kvitton på dem hon betalat, i ett par prydliga plastfickor, inkl växelpengarna hon fått tillbaka när hon betalat dem! Så paff att jag bjöd henne på (den svindyra) karaoken som tack. Fast med tanke på hur bebrusad hon blev borde jag kanske ha fått henne att betala för mig istället, för det är ändå ingen risk att hon hade kommit ihåg det dagen därpå. Tecken på hur full hon var: hon begrep inte att hon råkat skicka högst olämpliga meddelanden till en gemensam killkompis (istället för sin pojkvän) förrän han vidarebefordrat dem till mig, och jag i min tur visat upp dem för en väldigt förvirrad henne, som sedan ägnade resten av natten åt att långsamt implodera av skam. (For the record borde jag kanske även erkänna att jag av oklar anledning lånade hennes telefon och skickade några hyfsat svårtydda meddelanden till samma killkompis.)

Efter fyra och en halv timme på karaoken (nästan rekord!) klafsade Mary Jane hem till Baba genom ösregnet medan jag sökte skydd på snabbmatshaket Matsuya och beställde in en stor skål bibimbap. Så mosig att jag inte ens pallade protestera när jag fick en sked istället för plockepinn-set.

Idag sov jag nästan hela dagen, sedan följde en massa förvirrade meddelanden mellan mig och Kami eftersom jag lovat henne att följa med och kolla på hanabi, men fortfarande halvsov när hon ville bestämma vart vi skulle göra det. Så här års kryllar det nämligen av hanabi-festivaler, bara idag hade vi tre stycken att välja mellan här i närheten. Eller närheten och närheten, efter att jag flugit upp ur sängen och landat på perrongen tog det oss typ två timmar att komma hela vägen ut till Jōsō i grannkommunens grannkommun Ibaraki. Totalt fyra–fem alltmer besynnerliga små lokaltåg behövde vi ta, men det är väl sånt man ska ha upplevt, det med.

Något man DEFINITIVT ska ha upplevt är det här med hanabi – som egentligen bara betyder ”fyrverkeri”, men som vanligt i Japan så finns det en massa traditionellt-spirituellt-historiskt gunk ingrott i de där tecknen (花火 = ”blomma”, ”eld”), vilket gör det lite missvisande att bara översätta dem rakt av. Kami hade klätt upp sig i sin finaste kimono, och det var hon långtifrån ensam om, även om jag själv nöjde mig med min finaste Terry Bogard-tröja. (Eller okej, jag är inte helt säker på att det var hennes FINASTE kimono, eller en kimono alls, för beroende på en serie snören och knutar eller vad det nu är kan såna där plagg egentligen kallas något helt annat, även om de ser ut som kimonos. Om du vet vad det är för skillnad: berätta det inte för mig, för så intresserad är jag verkligen inte.)

Festivalen var väldigt mysig och fyrverkerierna som väntat fina. Eller åtminstone påkostade. Det var inte fråga om några pliktskyldiga minuter för att motivera ledet ”hanabi-” i ”hanabi-festival”, utan TIMMAR av trumhinnemördande färgkaskader i alla tänkbara former – eldkvastar och seriefigurer och gulliga djur och regn av guld som lämnade efter sig askgrå spindelnät på natthimlen. Varje gång man trodde att det var färdigspexat för ikväll bestämde de sig för att elda upp ytterligare några procent av statsbudgeten (”Äh, det är ju ändå 24 sekunder kvar på schemat”). Och då är det här ändå bara en festival i mängden!

Men det märktes rätt tydligt att jag inte ägnat en livstid åt att marineras i det där djupt ingrodda gunket. På det stora hela tyckte jag väl på sin höjd att det var kul med lite nytt Instagram-material, medan Kami nästan var rörd till tårar. ”Jag är så stolt över att vara japan!” förklarade hon, baserat på att någon jeppe ute på en flotte smällt av lite Doraemon-smällare.

Det lyckades dock bli en väldigt rolig kväll ändå. Efter fyrverkerierna smälte vi in i den mumlande massa som långsamt vaggade tillbaka mot alla små färgglada stånd med mat och dryck, en upplyst liten oas mitt i mörkret där det såldes kara-age (friterad kyckling) och takoyaki (friterade bläckfiskbollar, eller ”bläckfiskbossar” som min dator vill ändra det till). Själva köpte vi varsin okonomiyaki (typ en omelett med grönsaker och skaldjur och kött och grejs), sedan gick vi bort till en liten bro över en liten flod (att jag behöver slå upp vad ”river” heter på svenska: hej demens) där vi satt i ännu ett mörker och åt och drack och drog japanska ordvitsar, påhejade av en symfoni av cikador och omgivna av fnittrande ungdomsgäng. Otroligt svalt och skönt och fridfullt var det, nästan som att vara tillbaka i Kyoto. Som vanligt när jag lämnar Tokyo så ägnade jag hela kvällen åt att slås av hur mycket mer tid jag borde tillbringa ute på landsbygden. (Fast kanske inte just i Kyoto, för jag vet inte om jag kommer vara välkommen tillbaka dit efter att ha klassat Japans sjätte största stad och kanske viktigaste kulturcentrum som ”landsbygd”.)

Roligast på hela kvällen var nog när Kami kallade mig ett ord på japanska som jag inte förstod, så hon slog upp vad det hette på svenska och fick resultatet ”bov”! ”Du är bov”, förkunnade hon, i tron att det betydde typ ”Du är elak”. Hahaha. (Svettigast var när hon mitt bland folk började förklara för mig hur enkelt det verkar vara att få tag på knark i Shinjuku, och prompt ville veta om jag hade provat. Hoppas vi inte var omringade av alltför många alltför engelskkunniga immigration office-agenter.)

Efter att vi smaskat i oss typ halva våra jätte-okonomiyakisar och druckit vår alkoläsk släpade vi oss mödosamt tillbaka mot stationen, bara för att distraheras av ett otroligt suggestivt litet shinto-tempel så länge att vi nästan missade sista avgången. Någon timme, ca 1700 yen och fyra–fem tåg senare hade vi dock lyckats krångla oss tillbaka till civilisationen. Tydligen syntes det på mig att jag ägnat kvällen åt att himla med ögonen åt en av det gudomliga kejsardömets 3000 mest älskade traditioner, för när Kami klivit av på sin station var alla andra på det helt proppfulla tåget för fina för att sätta sig brevid mig.

Okej, att jag postar en massa just nu beror på att jag inte kan sova.

Det är även anledningen till att jag publicerar så många blogginlägg.

Här kommer äntligen ett till.

Vad jag gör när jag inte kan sova? Den här gången följer jag det där valet lite förstrött. Kanske borde göra det mindre förstrött, för det är ju spännande på riktigt. Upplyftande/nedsänkande om vartannat, och vice versa, och så vidare. Egentligen borde man väl mest vara upptagen med att bäva inför det där stöveltrampet som sveper in över Europa som ett ”Command & conquer”-soundtrack. Men det känns så overkligt härifrån. Europa? Jag har inte sett några konkreta bevis på att Europa ens existerar sedan januari. Valet känns lika på riktigt som ett ”Robinson”-öråd. Det är rätt skönt! Inget känns särskilt angeläget på riktigt längre. Alltså, nästan bokstavligt talat inget. Men det är en annan historia. Som inte känns särskilt angelägen, den heller.

Jag vet dock att det fortfarande finns svenskar, för jag såg ett par nya bevis på det igår. Eller nya och nya, men de var åtminstone ett drygt decennium nyare än jag. En av dem pluggar spelmusik i kokong-skrapan här i Shinjuku. En av dem serverar snaps. Det finns så många svenskar! Det tar liksom aldrig slut. Jag har träffat flera hundra svenskar genom åren, och ändå känns det som att det återstår minst lika många.

Funderar på om jag ska börja resa mer. Fast på egen hand. Jag har mina händer att tacka för så mycket, utan dem hade jag inte haft några händer.

Att vara hemma efter förra resan känns som sagt både bra och dåligt. Kul att träffa kömpisarna igen. Karaokade med Mary Jane i fredags (vi testade ett nytt ställe, på vinst och förlust – fast det blev väl oavgjort, kan man säga), och igår var jag på fest hos Manami (bilden ovan) och Samuel ute i ultramysiga Togoshi-Ginza. Som vanligt var det en massa roligt folk med helt olika bakgrund där, vilket som vanligt är det bästa med Tokyo. En fruktansvärt vänlig engelsklärare som studsat fram och tillbaka mellan USA, Japan och den fruktansvärda koreanska landsbygden. En supercool tjej som jobbar på Issey Miyake (och blandar franska och engelska och japanska bor i en stor förort jag aldrig ens hört talas om: Nishi-Tokyo). En fransk musiker. En annan japansk tjej som precis ska iväg till Sverige för att träffa sin svenska pojkvän. Et så vidare.

Men allt kändes ändå bättre när Susanna var här, trots att min lägenhet är så trång att hon omedelbart döpte om den till ”strimlan”. Nästa gång hon kommer hit måste jag ha bytt lägenhet.

Det finns en del annat jag borde byta ut i mitt liv också, men jag har inte lyckats bestämma exakt vad och mot exakt vad än.

Jag önskar att jag kunde sova på saken.