Nu är det slut på det roliga.

Men det blev åtminstone väldigt mycket av det.

Jag har tjongat runt hela helgen med Peter och ”Hasse”, det är nästan så vi hunnit bocka av hälften av punkterna på listan med saker de måste hinna med under sina tio eller så dagar här. Och kul har det varit, åtminstone för mig, vilket ju trots allt är det viktigaste för alla inblandade i skrivandet av det här blogginlägget.

Tyvärr fick det hela ett abrupt slut inte av att helgen tog det, utan min hälsa. Hostade och rosslade mig igenom dagens aktiviteter, så morgondagens kommer istället bestå av att ligga i sängen och drömma om att inte ligga i sängen.

Men innan dess hann vi tack och lov med följande:

Första kvällen, samt Peters och Alexandras första izakaya-besök. Tydligen var jag och Peter aldrig på någon när vi var i Tokyo tillsammans för fem år sedan. Det har vi tagit igen med råge de här dagarna, till mina gästers stora förtjusning. (Peters bild.)

Jag vet inte var den här bilden togs. Men jag vet vad den föreställer: stickor. (Peters bild. Inte helt otippat.)

I nördkomplexet Nakano Broadway – som jag och Peter upptäckte tillsammans 2009 – kan man köpa ”Monster hunter”-glasögon. Förstås. (Peters bild.)

Gubbröra.

Det enda vi haft otur med: dåliga kläder. (Peters bild.)

Idag gjorde vi det man bör göra i Harajuku: åt hamburgare, gick till Meiji Jinguu-helgedomen, tog en promenad genom Yoyogi-parken, och shoppade. Överst: parken (Alexandras bild). Nederst: det kan du räkna ut själv.

Just nu på JS Burger: jordgubbsburgare. (Alexandras bild. Och nej, vi provsmakade inte.)

Ont om folk i Harajuku idag. (Nedre bilden är Alexandras.)

Suspekta t-shirts på Takeshita Street i Harajuku. Där det för övrigt slutade med att det mest var jag som shoppade. Inte helt otippat, det heller.

Ikväll fick Peter och Alexandra se hur jag bor. Det resulterade bland annat i den här bilden. (Alexandras.)

Golden-gai. (Övre bilden: Peters, nedre: Alexandras.)

Den här festen verkade farlig, så här vågade vi inte gå in. (Peters bild.)

Muntra matvrak.

Regn eller smalben.

Någon av alla stationer vi passerat.

Igår, efter Golden-gai och ännu ett izakaya-besök: karaoke med Sanna och ett helt gäng andra svenskar. (Peters bild.)

Såna där ”dregs” ska man nog akta sig för. Håll dig till drugs istället.

Flytande frukost idag igen.

Sedan fyllde jag på med detta.

Den här veckan fick ännu ett museum, närmare bestämt National Palace Museum. Betyg: stort. Och så.

Intill museet låg en rätt stor trädgård med dammar och små lusthus med festligt spetsiga tak och grejs. Ganska fin, men det ska väldigt mycket till för att man ska bli imponerad av sånt här efter några år i Asien. Och var det något som saknades i den här trädgården så var det väldigt mycket till.

Vi var tvungna att åka taxi från tunnelbanestationen till museet eftersom det var en bra bit, utan vettiga gångvägar. När vi skulle tillbaka vägrade vår chaufför köra till rätt station, så vi hamnade här istället, typ en halvtimme åt fel håll. Men det blev iaf en Instagram-bild av det.

En 45 minuter och/eller timmar lång tunnelbanetur senare var vi framme vid Longshan-templet – och okej, tempel är ju ännu en grej man ser vart man än vänder sig i Asien, men det här var det överlägset läckraste jag vänt mig mot hittills. Även om man kände sig som ett as som gick runt och tog 10 000 bilder i sekunden medan man tuggade på en Snickers bland alla stackare som bara försökte stå och buga inför sina favoritgudar ifred.

Dagens fjärde hållplats: Huaxi-marknaden. Några gator fyllda av små stånd som säljer allt från oidentifierbara fötter till oidentifierbara sexleksaker.

De har karaoke i Taipei! Som att komma hem – förutom att det fanns typ några hundra låtar på engelska istället för, som i Japan, säkert tiotusentals. Samt den lilla detaljen att när vi beställde in vodka i tron att det skulle vara en shot så fick vi in en hel jävla flaska Absolut istället. Och inte den lilla varianten heller. Resten av kvällen blev av naturliga skäl rätt dimmig. Men jag såg åtminstone till att fota ett av de mer oväntade inslagen på låtlistan innan dess. (En grej jag faktiskt minns, om än motvilligt, är hur vi i brist på annat sjöng och sittdansade hejvilt till ”Last Christmas” när en häftig kille i hiphop-mundering råkade öppna dörren till vårt rum. Tur att vi inte var i Japan, för då hade samtliga inblandade, plus släkt och vänner, fått finna sig i att begå harakiri på fläcken.)

Efter karaoken: en sista selfie i poolen, så sent att vi för en gångs skull var helt ensamma. Eller om vi bara lyckats skrämma bort alla andra för gott med gårdagens delfinlekar.

Ljudfix inför podcast-inspelning. Högst oklart varför jag skärmdumpade detta, men det gjorde jag, och här är bildbeviset, om någon fortfarande tvivlar.

Redan på eftermiddagen stod det klart att den här dagen skulle gå till historien som fin snarare än ful. (Att jämföra med den synnerligen fula gårdagen.)

På kvarters-izakayan med Cardoso. När vi var där senast – i december, svindlande nog (att det redan gått två månader sedan sist!) – hade de just bytt meny till en utan roliga engelska översättningar, eller några engelska översättningar alls. Den här gången hade de ångrat sig och bytt till en meny med tråkiga engelska översättningar. (Och ja: man beställer allt från Ipad-liknande trådlösa pekskärmar.)

God mat, mycket mat och mat i rättan tid.

Plötsligt hände det förbjudna.

Ja ok.

Favvogrejen: chatta med Cardosos kille från hennes mobil. Lyckas alltid lura honom. ”Why are you so good at pretending I’m me?!” utbrast hon fylleförvirrat efter incidenten ovan.

Detta handlade vi tydligen på vägen till karaoken.

Dagens läsk. Närå. Jag bantar. Men blev nyfiken ändå eftersom etiketten??? (Blev även fotobombad av en vedervärdig fot.)

西洋絵画 BEST 100 = de 100 bästa västerländska tavlorna, typ. Jävligt miffigt koncept, alltså. Jävligt japanskt också. Blir trött på detta rike ibland.

Detta handlade vi INTE. Trots att det hade suttit fint med filten som ingår.

Söta katter med pratbubblor. 690 yen.

På tiden.

Inskrivningen på karaokerian. Från vänster: namn, ålder, antal män, antal kvinnor, summa, användningstid (F = ”free time”, dvs 00–05, typ).

Första gången vi körde den här. Och andra. Och tredje. Och fjärde. Och femte.

Plötsligt hände det oväntade.

Can you keep up?

Smuggelspriten flödade.

Tömde Carros Iphone-batteri genom att gilla ALLA mina IG-bilder någonsin från hennes konto. Det var egentligen betydligt fler än 80, men så här såg iaf min notification ut när jag öppnade IG på min egen telefon sedan.

Tack, Carro! (Tumnaglarna visar mina första IG-bilder någonsin, dvs de sista jag kom till när jag scrollade igenom mitt flöde på hennes mobil. Allra första bilden: Markus Larsson och Magnus Edlund dricker öl efter att ha hjälpt Peter Ottsjö flytta, sommaren 2012.)

Hemma. Commence yoghurtslukning.

Härom dagen beskrev en japansk bekant sig själv som en ”hikikomori” i ett FB-inlägg. (Eller mer exakt: hen sa, fritt men extremt skickligt översatt, att hen hade ”hikikomorat för mycket”. Grundformen av ”hikikomori” är nämligen ett verb.)

Otroligt att det inte slagit mig tidigare, att det finns just ett japanskt ord för det som hänt med mig de senaste månaderna, i just Japan. En hikikomori, det är ju precis det jag långsamt förpuppats till sedan skolslutet i oktober. Som eventuellt existerande läsare vet så är det något jag återkommit till gång på gång: mitt behov av egentid (närmare bestämt dygnet runt), min orubbliga dagsrutin, att tröskeln mellan mig och resten av världen bara tycks bli högre för varje dag som går.

I vanliga fall hade jag här fortsatt mala på i alltmer dramatiska ordalag om denna exotiska åkomma, eftersom en klassisk kvällstidningsregel säger att när man väl hittat sin vinkel, då biter man sig fast vid den tills man hör kraset av benknotor. (Det är också en väldigt bra regel. Om man är en grävling.)

Men IRLivet tenderar ju att vara något mer nyanserat än så. Det gäller till och med mitt liv – hur svartvitt det än kan framstå enligt tveksamma källor på internet.

Så nej, jag har inte hikikomorat ihjäl mig riktigt än. I helgen borde jag kanske snarare ha hikikomorat lite hårdare, för som jag noterade i förra inlägget så drogs jag med en nästan förlamande överhängsel i lördags, som inte avtog förrän jag släpade ut min vidriga lekamen genom dörren igen, för ännu en kväll av osunt leverne – vilket förstås resulterade i en ännu mer plågsam söndag.

Egentligen hände väl inget superspännande i lördags, men det var skönt att komma in i min gamla helgrutin också, efter att ha snörvlat och hostat mig igenom årets första veckor.

Dock helt sjukt att jag mådde kalasdåligt i mer än ett dygn efteråt. Här är valutan jag fick för den investeringen:

(mer…)

Tokyos chanser att få arrangera sommar-OS 2020 rapporteras ha dämpats av risken att hela Japan reduceras till ett radioaktivt ödeland långt innan dess.

Vill jag veta hur det skulle kännas behöver jag bara gå ner på gatan och vända mig västerut.

Öster om stationen är hela Shinjuku ett gnistrande lapptäcke av neonskyltar, skyhöga shoppingkomplex, restauranger, strippklubbar, yakuza-kvarter och vad som måste vara tusentals barer stora som garderober. Men så fort man tar ett steg över gränsen till västra Shinjuku är det som om man trampat på en gigantisk mute-knapp. Folkhorderna tunnas ut och försvinner, det blir glesare och glesare mellan ljuskällorna, ljudnivån förändras så plötsligt att man undrar om det slagit lock för öronen. Efter yterligare ett par minuters promenad befinner man sig i en futuristisk spökstad; en skog av stumma skyskrapor som kantar de tomma gatorna.

I lördags tillbringade jag nästan hela natten vid foten av en av de där skyskraporna. Egentligen hade jag och mitt sällskap tänkt åka vidare till antingen Ageha – Asiens största klubb, som hade Kitsune-kväll – eller Beat, ett eldvattenhål för västerlänningar i Shibuya. Men det är något med västra Shinjuku som inte riktigt vill släppa taget om mig. Så vid satt kvar, på en betongbänk mitt i det tysta, klibbiga mörkret, och svalkade oss med chūhai-drinkar tills vi tröttnade på det och gick och sjöng karaoke istället, fortfarande väster om stationen, med en kusligt stillsam vy över skyskraporna och mörkret och de nästan övergivna vägarna.

”Inte mycket till utsikt”, beklagade sig min väninna.

Och plötsligt kändes den ödsliga Tokyo-natten ännu lite ensammare.

Middag igår: ett paket snabbnudlar (10 procent av dagsbudgeten), tre paket glass (90 procent av dagsbudgeten). Sedan låg jag i sängen och glodde på dokusåpor tills jag somnade.

Tillbaka till tokigheten, var det.

Men även om den här veckan varit ganska ospektakulär så är det skönt att börja komma in i rytmen igen. För varje dag som gått sedan semestern har det känts som att mitt hjärta slagit lite mer i takt med Tokyos.

(Dygnsrytmen är det sämre ställt med: fyra–fem utenätter på en vecka direkt efter att jag kommit hem från andra sidan jorden, följt av en vanlig skolvecka med uppgång 8.10 varje morgon, gjorde inte underverk på den fronten.)

Det är väl ungefär samma startsträcka efter varje semester, antar jag, och nu har jag äntligen börjat vänja mig igen vid det här med att jag måste göra massa tråkiga saker varje dag, och att om jag biter ihop så finns det få städer där man kan belöna sig själv så frikostigt efteråt som här.

Idag bestod tråket av en ganska ordinär skoldag. Vi ägnade oss mest åt sånt som hör en sund skolgång till: debatterade marijuana-lagar och kollade på dråpliga Youtube-klipp. (Faktiskt inte ett enda skämt om att en av mina klasskamrater heter Mariana, slog det mig i efterhand. Annat var det på högstadiet, då jag senast hade en klasskamrat med det namnet, något det ylades ihärdigt om så fort droger kom på tal.)

Efter skolan blev det jobb, jobb, jobb, dokusåpa, nudlar, glass, jobb, jobb… och sedan kom jag fram till att det nog hade blivit dags för den där belöningen till slut.

Välkommen till Silent Hill. Förlåt, Golden Gai. Rutorna på kartan är pyttesmå barer.

Vid elva på kvällen släntrade jag och två klasskamrater bort till barspäckade Golden Gai för att, inte vet jag, fira att klockan blivit elva eller något. Eftersom vi köpte dryck på vägen dit slutade det med att vi satt på en stentrappa vid ett tempel och sluddrade bort halva natten istället för att kolla in Bar Plastic Model, som var den ursprungliga planen (det ska tydligen vara Suda 51:s favoritbar – avbildad i ”No more heroes”, enligt uppgift, men det är inget jag själv minns). Det var väldigt trevligt, för medan vi skålade och skrålade smög folk omkring och utförde sina religiösa ritualer i nattmörkret omkring oss. Det klirrades och viskades och klappades händer med jämna intervaller, en milt surrealistisk inramning till vårt sorglösa supande. Till slut fick vi dock nog av att sitta där och svettas (jag nämnde en ”köldknäpp” för några inlägg sedan, men idag var det 35 grader!), så vid tre gick vi och karaokade istället, och det var förstås en liten fröjd, det med.

Avslutar detta veckobrev med veckans roligaste klipp, som en klasskamrat tipsade om idag. Jag vet inte hur en mma-kille från Los Angeles lyckats snöa in på tokroliga black metal-mashups med 32 Youtube-visningar, men jag är glad att han gjorde det. Det kommer du också bli: