Jag borde bli av med ett achievement för den här dagen. Idag åkte nämligen Harriet hem, så det numera sedvanliga turboturistandet begränsades till förmiddagen, innan hon hoppade på t-banan ut till Heathrow. (T-bana till flyget! Det skulle Sverige kunna lära sig ett och annat av, bland annat att det är bra att kunna åka t-bana till flyget.)

Med andra ord har jag bara latat mig (läs jobbat) nu under andra halvan av dagen. Det är så man skäms, nu när man vant sig vid att krama musten ur varenda minut man har i detta vidsträckta åbäke till stad.

Mitt jobb vill du ju inte läsa om, så jag bloggar om vad vi gjorde medan Harriet var här istället. Först åkte vi till Westminster Abbey, en katedral i östra London, nära regeringskvarteren. Vi trodde att det skulle vara gratis att komma in och titta lite, pga kyrka (hallå!) samt att vi besökt St Paul’s två gånger utan att det kostat oss en spänn. Men när vi kom fram visade det sig att det kostade 18 pund (226 kr)!!!!! Jävla London. Allt vi gör här är så dyrt att jag kommer få pantsätta alla julklappar jag har med mig, samt min familj, när jag väl kommer hem till Sverige. Man inte bara blöder pengar, det är som om man snittat halspulsådern och tryckt upp ett dammsugarmunstycke i den.

226 spänn!!!! Jag kan fortfarande inte fatta det. För denna facila summa fick vi dock se en hel del. Själva katedralen var cool, med en massa kunga- och drottningagravar och skit. Inskriptioner på rolig låtsasengelska. Statyer och sarkofager. Bra prylar. Dessutom fick man tillträde till en massa kapell och innergårdar som ingår i hela katedralkomplexet, vilket tydligen sträcker sig över flera kvarter. Bra bra. Dock strängt förbjudet att fota, vilket jag bröt mot för att åstadkomma följande mästerverk:

Nästa punkt på agendan var Buckingham Palace. Jag har varit där förut, vid porten, en gång i mitt liv. Det var i slutet av 1997, när familjen mellanlandade i London på väg till vår EPISKA (sorry för töntigt ord) USA-resa. Idag var jag där igen. Vi stod och glodde som alla andra idioter. Vaktavlösning var det när vi kom dit. Tramp tramp tramp. Vet ej vad man ska med det till. Lägg pengarna på något praktiskt istället, som en mp3-spelare.

Från Buckingham Palace var det gångavstånd till vår sista destination, Hyde Park, som ligger strax norr om ”vår” lägenhet. Rätt trevlig promenad. London verkar överlag vara en förträfflig stad att gå i, till skillnad från, säg, NY (där man får stanna för trafik HELA TIDEN, och alla kvarter ändå ser exakt likadana ut). Roger Ebert gillade att tjata om det, han hade verkligen rätt i den saken. Men Hyde Park var inte mycket att ha så här års. Jag säger ”så här års” eftersom en enorm del av (den enorma) parken ockuperats av något slags julmarknad. ”Winter wonderland” stod det på skyltarna. Men det såg mest ut som ett nedgånget ambulerande tivoli (med såna där dvärgkaruseller som man ser även på svenska marknader och gatufester) som tillsammans med mängder av hutlöst dyra matstånd brett ut sig i höstrusket. Hela julmarknaden var verkligen sjukt stor, som ett Disneyland i deppig miniatyr. Det är något jag gillar med såna här världsmetropoler (också töntigt ord), att till och med när saker är lite sunkiga så kan man inte låta bli att imponeras i någon bemärkelse ändå.

Men baksidan av det där är som sagt att London är så dyrt att det inte liknar något annat. Utanför julmarknaden åt jag en varmkorv, vet ni vad den kostade? 80 spänn.

Jag borde få ett achievement för den här dagen. Strapatsen började med att jag klev upp i ottan för att hinna till Tate Modern före öppningsdags. Jag lyckades bara nästan (så fick inget achievement). Det var kul och ett äventyr att ta sig dit. (Först tunnelbana ett gäng stationer, sedan promenad över en rätt pampig bro och runt i ett mystiskt område till den väldigt väl dolda entrén.)

Att vara där var något tråkigare. Jag trodde Tate (orkar inte lägga till ”Modern” varje gång, även om det faktiskt finns ett vanligt Tate också) skulle vara de moderna museernas moderna museum. Men det var bara ganska bra. Omfattande, men inte så mycket som berörde mig, eller som jag ens kände igen. Lite ocharmig byggnad (före detta elverk), om än rejält storslagen, i ännu ocharmigare område. Jämför med Moma, som är superdesignat och beläget på en superbusy gata strax söder om Central Park. En fördel med Tate är dock att det är gratis. Förutom de temporära utställningarna, som är EXTREMT dyra!!! Harriet kom dit ett tag efter mig, precis i slutet av den tour jag gick (bra, för övrigt!). Vi ville kolla in utställningen med popkonst (publikfrieri), och det gjorde vi, 14,50 pund vardera fattigare. Nästan 200 spänn! Har aldrig varit på ett så dyrt museum, och det gällde som sagt bara EN utställning. London är tokigt. (Men utställningen var väldigt ambitiös. Nästan värd det sinnessjuka priset.)

Sammanfattningsvis får Tate tre Tate av fem möjliga. Fast om du läser det här inlägget om ett halvår framstår jag som en idiot, för då kommer museet ha fått tillökning i form av en ny, 10 våningar hög (!!!) sektion, som förmodligen kommer göra ett besök värt alla pund i världen.

Efter Tate gick vi förbi den deppiga lilla julmarknaden precis utanför (julmarknad utan snö, i dagsljus = ej upplyftande) och tog Millennium Bridge (cool) över Themsen. På andra sidan slukades nästan hela synfältet av St Paul’s, den största katedral jag sett näst efter Peters- och Markuskyrkorna i Italien, samt eventuellt Notre Dame (hade inte måttband med mig när jag var där, men den kändes större).

Vi tog tunnelbanan från St Paul’s-stationen till Holborn för att inta afternoon tea med kusin Simon. Harriets idé. Otroligt svårt att boka in sig på något bra afternoon tea-ställe (plus att det är svindyrt överallt, precis som allt annat överallt i London), men när vi väl kom fram till hotellrestaurangen som påstods vara i stort sett full på hemsidan (så full att vi skulle bli tvungna att sitta i loungen istället, stod det) var det nästan tomt! Va. Ang resten så borde jag inte uttala mig, jag gillar inte alls att fika (trots att jag älskar te och sötsaker). Och det här fikat var inte ens gott i sig. Men men, nu har man upplevt det iaf.

Efter tebjudningen tog vi oss tillbaka till St Paul’s! Det var mycket roligare. Den här gången fick vi både komma in samt se en gudstjänst med körsång. Svinfett. Vi fick till och med sitta allra längst in, i en speciell sektion där även kören satt. Väldigt mäktigt, och förstås galen akustik, med en takhöjd på drygt 70 meter (ej skämt). Snäppet bättre än gårdagens lite mer otippade julkonsert på King’s College. Och precis lika gratis.

Efteråt roade vi oss ÄNNU mer på St Paul’s bekostnad, genom att åka upp till utsiktsplattformen ovanpå köpcentret mitt emot. Rätt fläskigt.

Till slut släpade vi oss bort till Soho för att få en överdos av juldekorationer och spektakulära skyltfönster (vilka som synes är gentemot NK:s motsvarigheter vad Disneyworld är gentemot Skara sommarland). Det var både fett och nice. Stimmigt område, trots halvkylig kväll svettades man bara av kroppsvärmen från alla turister och hipsters man behövde trängas med, men det var det nästan värt. Vi åt middag på just ett hipsterställe som heter Whyte & Brown. Jag åt en halv samt god kyckling, och valnötspudding med sirap till efterrätt. Restaurangen var närmare bestämd inrymd i ett helt hipsterkomplex, Kingly Court. Innergård med tak, samt flera våningar av japanska, karibiska, koreanska, amerikanska äterior. Konstlat men rätt coolt.

Vi tänkte egentligen först att vi skulle hitta en ”genuin” brittisk pub för att inta en spis eller två, men även om vissa faktiskt var genuina så det räckte (grundade för flera hundra år sedan) gick det inte att få plats någonstans. Varför folk vill bo så här tätt inpå varandra, det övergår denna Tokyo-bos begränsade förstånd.

Min faster säger att när hon vill veta var i världen jag befinner mig så kollar hon min blogg. Den här gången kan jag meddela henne att jag befinner mig i London. Fast det har hon förhoppningsvis redan räknat ut, eftersom hon ligger och snarkar i rummet intill.

Vi är här för att hälsa på min kusin, som sedan i september pluggar på King’s College inne i stan. (Min trogna läsare minns kanske att jag hälsade på honom när han pluggade i Korea också.) Men när vi ändå är här passar vi på att göra en massa annat också. En MASSA annat. Faster åker hem redan på tisdag, så varje dag är späckad som en blåval.

Själv landade jag igår kväll, efter en oväntat omiserabel mellis på gamla onda Sheremetyevo. Sov rätt normalt trots tidsomställningen, och det var tur, för idag stod det fler saker på schemat än en genomsnittlig E3-dag.

Först möttes vi vid Trafalgar Square, en fyrkant till Trafalgars ära. Harriet (fastern) var mycket mån om att komma dit eftersom Norge varje år skänker en julgran till just Trafalgar Square, som tack för allt Trafalgar Square gjorde för Norge under andra världskriget. Men fortsätter de skänka så här risiga (!) granar kommer tacksamhetsskulden snarare öka från år till år.

Efter denna besvikelse gick vi till Five Guys för att äta lunch. Och apropå det: de har Five Guys i London!!! Alltså en creddig amerikansk hamburgerkedja som jag tidigare bara sett i NY. Lurade in Harriet och Simon (kusinen) där med den gråa lögnen att det är Barack Obamas favoritburgare. Undrar om det inte är min också. Man får välja fritt bland 15 toppings (!), varav 0 kostar extra. (Jag valde bland annat grillad svamp, svingott blev det.) Och ändå slutade notan på 21 pund = 270 spänn!!! För en snabbmatsburgare!!! Iofs tog jag en milkshake (sjukt god, rekommenderas) också, den kostade typ 5 pund, och extra pommes frites. Men 21 pund, det är 3800 yen. Hipsterhamburgare kostar max typ 1500 i Tokyo, och de ofta precis lika bra som Five Guys. En liten illustration av hur billigt Tokyo kan vara, och hur hutlöst dyrt London är i alla lägen. Stackars min kusin som lever här på studiemedel, det blir nudlar en gång i månaden och ingen mat alls alla andra dagar.

Efter maten gick vi på musikal! ”Lion king”!!! Den har jag velat se i evigheter. Vad kul! Den var inte så bra. Minst sagt luddig story (slutet är helt obegripligt om man inte minns filmen i detalj), och soundtracket var helt lemlästat. Ibland lät nytolkningarna (nåja, musikalen har gått i över ett decennium nu) mirakulöst bra, men flera ikoniska nummer tappade alldeles för mycket i poppighet till förmån för något slags tribal-gung (som Harriet visserligen hyllade som oerhört autentiskt, hon är expert på afrikanska trummor, vilket ej är ett skämt, det var för övrigt även hon som lärde mig spela gitarr för snart 20 år sedan). Allt detta till priset av drygt tre Five Guys-måltider, eller 40 000 månadshyror i vilken stad som helst som inte är London. Välj själv vad du har störst behov av i ditt liv.

Jaha, efter detta ändå ganska muntra spektakel (Lyceum Theatre var för övrigt riktigt fin, och det är alltid kul att gå på musikal, tror jag, senast var för ett halvår sedan, då jag såg den lite roligare ”Book of Mormon” i NY) begav vi oss till Covent Garden Market, en Instagram-anpassat symmetrisk julmarknad i nämnda område. Mest massa krimskrams. Men väldigt mysig julstämning. Vi stannade vid ett litet stånd på en smågata som sålde glögg! Eller ”mulled wine”, vilket tyvärr inte smakade särskilt mycket glögg, mer surt vin (utan russin, vilket dämpade den redan obefintliga sötman ytterligare). Men Harriet hade lustigt nog med sig lussekatter och pepparkakor från Sverige i ryggsäcken, så vi tog ett spontant julfika på stående fot. Sedan gick vi vidare till Mumin-butiken, som jag inte riktigt klarade av eftersom jag DRUNKNAR i Mumin i Japan. Det är det enda de bryr sig om. Jag köpte ett takeaway-set på Kentucky Fried Chicken nyligen och fick en Mumin-kopp på köpet. Vad fan är DET?

Vi åt vid Covent Garden också, på en italiensk restaurang. Rätt gott. Jag åt ”toorkey”, vilket man gör så här års i England, istället för traditionell julskinka. Sedan styrde vi våra kosor mot Somerset House, ett pampigt palats/museum med hockeyrink och mycket pampigare gran på innergården. Alldeles intill ligger tydligen King’s College, så vi tittade in där med, och när vi gick genom de tomma korridorerna började vi ana julmusik i fjärran. Det visade sig att den inte kom från en avlägsen högtalare, utan (den tydligen ganska berömda) universitetskörens repetition inför den stundande julkonserten! Så vi slank in i kapellet där på övervåningen, pampigt av bara den var det, och satt och njöt helt gratis och i stort sett helt ensamma av denna privata lilla pre-konsert. Fantastiskt. Vilket liv man lever ändå.

Efter det var det dock dags för ännu en besvikelse istället, nämligen Piccadilly Circus. Vilket ynkligt litet ställe! Jag mindes det som väldigt intensivt, har bara varit där en gång förut, när jag var 13. 19 år senare känns det bara som en fattig kusin till Times Square. Vi hann passera Chinatown också, det var faktiskt lite coolare. Roligast var att det LUKTADE precis som i Kina!

Men vi var tydligen tvungna att bocka av ett turistmål till sedan, nämligen Leicester Square. Något slags tivoli hade slagits upp där, Jesus till ära. Det dansades ”häftiga” danser också, Jesus till förtret. Jag blev trött på ståhejet och gick in i en souvenirbutik, vilket inte direkt visade sig vara den perfekta oasen från nämnda ståhej. Så vi hittade en tunnel ner i underjorden istället, och sedan hördes vi aldrig av igen.