När jag kom ut på gatan idag var det sommar! Fasen vad fint mitt lilla grannskap var när det lystes upp av sol som studsade mellan trädkronor och skrovlig asfalt, istället för neonskyltar som flimrar i mörkret. Sommar i litt bröst också, där vattenmelonjuice + vaniljvodka brände och värmde som flytande solsken.

Slog på ett avsnitt av P3 Mockumentär och tog t-banan ner till 42:a gatan, precis vid Times Square. Sedan vidare ut till (hemska tanke) Queens. (”Utanför tullarna”, som vi hade sagt med en rysning hemma i Stockholm.)

Min destination för dagen var PS1, ett gammalt lortigt konstmuseum som brukade vara oberoende, men sedan något decennium annekteras av Moma, Museum of Modern Art. (Om du inte är intresserad av konst men ändå läser det här inlägget, din idiot, kan jag upplysa dig om att Moma är ett blytungt varumärke i konstvärlden – så tungt att de till och med har en designbutik i Harajuku, för ända där borta vet folk vad Moma är.)

Det här var mitt första besök både i Queens, närmare bestämt Long Island City, och på PS1. (Bara en av dessa bedrifter har stått på min att göra-lista de senaste åren, gissa vilken.) Ärligt talat var båda besvikelser. Long Island City är typ som de västra, mer sparsamt bebyggda delarna av Kungsholmen. Dvs inte direkt vad man åker till NY för få lyxen att uppleva. Lite utspridda hus, lite bilar (förvisso väldigt fina sådana). Bara ett par stopp från Manhattan. Säkert nice att bo där. Klart onice att besöka.

PS1 har en betydligt ruffigare aura än mamma Moma. Cool tegelbyggnad med massa rå betong, järngaller och sånt. Här går vakterna runt och gäspar, visslar eller slår sig ner framför konstverken för att fördriva tiden, som om de vore vilka besökare som helst. Förutom att de är en aning mer propert klädda (vilket i det här sammanhanget betyder att de åtminstone har t-shirt och jeans). Resten av klientelet är en enda lång parad av hipster-arketyper: lustiga skägg, läderkepsar, tatuerade biceps, man buns, flödande Azealia Banks-sjöjungfruhårfärger. Vill du känna dig gammal och sjukt ohipp, åk hit.

Konsten då? Den behöver du inte åka hit för. Lite random pretto-nonsens, som alltid på såna här museer, dvs helt slumpmässiga objekt i till synes slumpmässiga formationer, typ dockor och kläder och verktyg, som man förstår betyder otroligt mycket för just konstnären, men som gärna hade fått stanna i henoms ateljé, eller på närmaste soptipp. Plus en del fullträffar, förstås. Men oväntat dålig ratio – eller kanske väntat, med tanke på att det på PS1 är ganska oetablerade konstnärer som ställs ut, medan original-Moma på Manhattan klär väggarna med Monet, Picasso, Warhol, Pollock, Lichtenstein och de Chirico.

Vad man får se på PS1 beror förstås på när man kommer hit, och det finns ändå väldigt mycket att, ehm, ”uppleva” på de 3,5 våningarna, så okej, är man konstintresserad och i NY ofta hamnar man oundvikligen här förr eller senare, och kanske har man mer tur än jag. Tyvärr är det en av mina ständiga förbannelser, att jag aldrig har mer tur än mig själv.