Idag firade jag min hemkomst till Japan med att besöka ännu en inspelningsplats från min favoritfilm ”Lost in translation”. Tyvärr var denna plats ett sjukhus, och anledningen till besöket inte mitt brinnande filmintresse, utan den brinnande smärtan i min hals sedan blixtvisiten i Bangkok.

Det var ändå fascinerande att omedelbart känna igen sig från filmen. Entrén såg ut nästan precis som jag minns den, när Bill Murray skjutsar in Scarlett Johansson i rullstol, fram till samma disk som jag registrerade mig vid. Och jag tror jag hittade exakt den plats, på rätt våning och allt, där denna fantastiska scen förevigades.

I övrigt var det väl inte så dunderkul att sitta i väntrummet i två timmar och snegla avundsjukt på japanernas sneakers, medan en lustig robotkamera (???) gled förbi då och då längs en räls uppe i taket. Men det var lite kul att låtsas inte förstå japanska, vilket alltid brukar vara min taktik när jag besöker farbröder doktor, eftersom man inte vill riskera att missförstå information om medikation som avgör huruvida man kommer kunna andas de närmaste dygnen eller ej. Jag förstod ju det mesta av vad sköterskorna sa till mig på japanska ändå, men i konsekvensens namn såg jag istället ut som ett frågetecken. Den wallraffande idioten. Apropå idioter så krävdes det att halva sjukhusets brain trust sammankallades för att de skulle räkna ut vad ”resultat” heter på engelska. Det var nästan lite väl konsekvent av mig att inte göra slut på deras lidande genom att erkänna att jag faktiskt förstod den japanska förklaringen.

Doktorn var dock snäll, och talade fint om hur vackert det var i Stockholm när han var där en gång i tiden. ”En bättre stad att bo i än Tokyo”, konstaterade han.

Det ska bli skönt att bli frisk (testa gärna du med!), och det är ärligt talat även förbannat skönt att bo i västra Shinjuku i såna här lägen, med ett av Tokyos största sjukhus på armslängds avstånd. Ungefär som när jag skulle hälsa på Suda 51 på Grasshopper-kontoret i samma kvarter, med skillnaden att det den här gången förhoppningsvis räddade mitt liv snarare än skänkte min tragiska vardag lite falnad stjärnglans.

Sjukhusbesöket kostade förresten skjortan, över 10 000 yen (ca 700 kr) inkl medicin för de närmaste dagarna – och då täckte ändå min (svindyra) försäkring större delen av kostnaden, så den där summan var bara toppen av ett pengaberg. Men det var kul att betala ändå, för man gjorde det i automater med pekskärmar istället för att behöva interagera med något så vidrigt som människor.

Och som tack för de där 700 kronorna fick jag åtminstone ett patientkort (alla sjukhus och mottagningar i Japan har specifika patientkort, så man behöver kånka runt på 68 stycken istället för ett enda – höjden av smidighet!), vilket kan komma väl till pass nästa gång jag springer på Sofia Coppola i New York och vill visa hur mycket vi har gemensamt.

I lördags blev det en redig avskedsfylla innan Jenny och killen hons lämnade stan för gott. Kvällen kan sammanfattas med ord som kul och wow. Vi började på New York Bar precis när de öppnade – visserligen efter (den från det perspektivet helt djädra häpnadsväckande) solnedgången eftersom det tydligen är vinter, men rätt magiskt ändå. Sedan drog vi en izakaya och karaoke med Rika på det, innan vissa av oss valde att däcka i mitt hems trygga vrå eftersom vi ändå höll oss i Shinkan (som flickan sa) hela kvällen.

Jag vet för övrigt inte om de verkligen lämnade Tokyo för gott, för de verkade rätt tagna av hela upplevelsen och pratade redan sista kvällen om att kanske komma tillbaka. Som det iofs brukar vara när folk är här första gången, men jag är ju en sån lokalpatriot att jag behöver höra det där sägas rakt ut för att jag inte ska tro att jag och/eller Sofia Coppola lockat hit folk på falska premisser samt i hela onödor.

En annan stad de lockades till i ett par dagar är Kyoto. Det borde jag också göra, igen. Funderar på om jag känner någon i där. Tror alla flyttat tillbaka till Sverige. Så jag får nog åka tillbaka i tiden och hindra dem från att göra det istället.

Nåväl. Som vanligt har jag typ ingen aning om vad som hänt sedan helgen, haha. Förbannade skitliv!!! Eller jo, igår var jag med Mattias & co på Tomato och åt Korea-kött samt drack dito sprit, det var gott, både och. Förutom makgeolli, en mjölkig, snuskig jävla sörja som smakar lika delar kolsyra och jäst. Trodde jag druckit det för sista gången efter en blöt kväll i Seoul ifjol (shit, det känns som tio livstider sedan), men ack vad alkoholgudarna bedrog mig. Hursomhelst, salladlindat kött med kimchi och så soju och ändlösa highballs att dricka till det, då blir lilla kroppen glad i magen.

Samt bilder: