(Flygplatsen, alltså. Inte från presidenten.)

Sitter vid gaten brevid en tjej som videoskypar/motsvarande med sin kille. Han verkar vara i Japan, hon är det uppenbarligen inte, men kommer vara det snart. Och hon håller på att EXPLODERA av entusiasm. Det måste vara första gången för henne. ”Jag kan inte tro att jag äntligen kommer vara i Japan snart!!!!”

Fan vad avis jag är. Inte på att hon ska dit, för det ska ju jag också, och förmodligen i en betydligt skönare stol än hennes (nödutgång, även känt som frilans-business). Utan för att den där känslan är den bästa på jorden – eller näst bäst efter känslan av att faktiskt landa i Japan första gången.

(Lika avis är jag dock inte på att hon gått på myten om att Harajuku är ”BATSHIT INSANE!!!” på söndagar.)

Dag fem i NY och det känns redan som hemma. Tokyo tonar ut i backspegeln. Men det är fortfarande jättemärkligt att tänka att jag sitter på Manhattan. Det är nog lägenheten jag känner mig hemma i, snarare än NY. Varje promenad blir en liten semester.

En bra grej med att ha varit här ett gäng gånger de senaste tre åren är dock att det inte känns magiskt längre. Det är precis som med Tokyo: jag har vant mig, börjat se bortom det där sagoskimret, och lärt mig uppskatta stan för vad den verkligen är istället. Det måste vara jobbigt att flytta till en stad medan man fortfarande är nykär i den, och sedan upptäcka att det inte fanns någon substans bortom den där första korta förälskelsen. (Denna känsla kan eventuellt vara jobbig när det handlar om annat än städer också.) Inte för att jag FLYTTAT till NY, men tanken har förstås slagit mig, som alla andra. (Låt oss inte gå dit igen.)

Det har gått förbryllande bra att bo här den här veckan. Jag har aldrig varit här så här länge förut, med ett undantag, tror jag. Men nu när jag inte bor på hotell (genidrag) och därmed kan laga min egen mat så har jag kunnat leva mer ekonomiskt och hälsosamt – samt, tja, NORMALT – än någonsin tidigare. Trots att amerikanska matbutiker är mitt Disneyland äter jag ganska sunt, för till och med sund mat är god i USA. Jag orkar inte ens med några efterrätter, vilket är helt sinnessjukt för att vara mig, samt en skill jag ägnat mycket möda åt att öva upp hemma i Tokyo. Jag ägnar nästan hela dagarna åt att promenera svinlångt, och lägger inte ut pengar på annat än att gå på museum (bland de billigaste nöjen man kan tänka sig, sett till vad snittpriset per timme blir), samt att handla matvaror – även det löjligt billigt. Så här skulle man ju kunna leva. Bokstavligt talat, det skulle verkligen GÅ, jag skulle inte dö av det, som jag trott tidigare, när jag bara ätit hamburgare och shoppat hela dagarna när jag varit här.

Frågan är dock hur kul det skulle vara. Att bo på Manhattan, eller ens i Brooklyn, är ju helt absurt dyrt – tre gånger min redan höga hyra i Tokyo, lätt. Och i utbyte mot vaddå? Ett liv som är ganska trivsamt? Börja på ruta ett igen socialt? Och leva som en himla kyrkråtta under tiden? Bara för att… det är STATUS (närmare bestämt statusarnas status) att bo här? Eller vad?

Kanske skulle det vara värt besväret om jag redan kände en massa folk här så jag kunde bo här en begränsad period, ett år eller så, och bara maxa allt hela tiden. Uppleva, uppleva, uppleva. Eller om jag flyttade hit med någon. Känns ju inte som en erfarenhet man lär ångra, även om man blir tvungen att dra vidare rätt snabbt, om inte annat så av ekonomiska skäl.

Nåväl. Lite tankeföda, bara. Nu behöver magen sin föda också.

När jag kom ut på gatan idag var det sommar! Fasen vad fint mitt lilla grannskap var när det lystes upp av sol som studsade mellan trädkronor och skrovlig asfalt, istället för neonskyltar som flimrar i mörkret. Sommar i litt bröst också, där vattenmelonjuice + vaniljvodka brände och värmde som flytande solsken.

Slog på ett avsnitt av P3 Mockumentär och tog t-banan ner till 42:a gatan, precis vid Times Square. Sedan vidare ut till (hemska tanke) Queens. (”Utanför tullarna”, som vi hade sagt med en rysning hemma i Stockholm.)

Min destination för dagen var PS1, ett gammalt lortigt konstmuseum som brukade vara oberoende, men sedan något decennium annekteras av Moma, Museum of Modern Art. (Om du inte är intresserad av konst men ändå läser det här inlägget, din idiot, kan jag upplysa dig om att Moma är ett blytungt varumärke i konstvärlden – så tungt att de till och med har en designbutik i Harajuku, för ända där borta vet folk vad Moma är.)

Det här var mitt första besök både i Queens, närmare bestämt Long Island City, och på PS1. (Bara en av dessa bedrifter har stått på min att göra-lista de senaste åren, gissa vilken.) Ärligt talat var båda besvikelser. Long Island City är typ som de västra, mer sparsamt bebyggda delarna av Kungsholmen. Dvs inte direkt vad man åker till NY för få lyxen att uppleva. Lite utspridda hus, lite bilar (förvisso väldigt fina sådana). Bara ett par stopp från Manhattan. Säkert nice att bo där. Klart onice att besöka.

PS1 har en betydligt ruffigare aura än mamma Moma. Cool tegelbyggnad med massa rå betong, järngaller och sånt. Här går vakterna runt och gäspar, visslar eller slår sig ner framför konstverken för att fördriva tiden, som om de vore vilka besökare som helst. Förutom att de är en aning mer propert klädda (vilket i det här sammanhanget betyder att de åtminstone har t-shirt och jeans). Resten av klientelet är en enda lång parad av hipster-arketyper: lustiga skägg, läderkepsar, tatuerade biceps, man buns, flödande Azealia Banks-sjöjungfruhårfärger. Vill du känna dig gammal och sjukt ohipp, åk hit.

Konsten då? Den behöver du inte åka hit för. Lite random pretto-nonsens, som alltid på såna här museer, dvs helt slumpmässiga objekt i till synes slumpmässiga formationer, typ dockor och kläder och verktyg, som man förstår betyder otroligt mycket för just konstnären, men som gärna hade fått stanna i henoms ateljé, eller på närmaste soptipp. Plus en del fullträffar, förstås. Men oväntat dålig ratio – eller kanske väntat, med tanke på att det på PS1 är ganska oetablerade konstnärer som ställs ut, medan original-Moma på Manhattan klär väggarna med Monet, Picasso, Warhol, Pollock, Lichtenstein och de Chirico.

Vad man får se på PS1 beror förstås på när man kommer hit, och det finns ändå väldigt mycket att, ehm, ”uppleva” på de 3,5 våningarna, så okej, är man konstintresserad och i NY ofta hamnar man oundvikligen här förr eller senare, och kanske har man mer tur än jag. Tyvärr är det en av mina ständiga förbannelser, att jag aldrig har mer tur än mig själv.

Gick, min psykiskt sjuka vana trogen, till Columbus Circle idag. 6 km fram och tillbaka, en rätt nätt promenix med Tokyo-mått mätt. Egentligen hade jag bara tänkt gå och handla runt hörnet, på Broadway (vad lustigt det känns att närmaste snabbköp ligger på BROADWAY – ”Nä, jag ska bara gå och ta ut lite pengar i GRAND CANYON”). Men när jag kom ut var det så varmt och skönt att min psykiska sjukdom förde fötterna söderut istället.

Precis utanför porten stod en pytteliten familj och gapade över något slags Halloween-dekorationer. När jag tog upp kameran blev de alldeles till sig: ”Åh, titta, han FOTAR!!!!!!!” Kanske var de amish. Men väldigt trevliga ändå. Jag hastade omedelbart vidare efter några artighetsfraser eftersom jag inte står ut med folk (*psykiskt frisk*), men blev ändå lite upplyft av att totala främlingar ofta är så absurt vänliga i det här landet. Det skulle man inte kunna tro om man är fördomsfull.

Det känns knappt som att jag är i NY. Så långt upp på Upper West Side bor jag. Blandade känslor. Saknar NY-känslan, den jag känt alla gånger när jag hängt nere i Midtown, som den turist jag är. Men på sätt och vis väldigt coolt att kunna ta en promenad ner till den känslan närhelst andan faller på.

Columbus Circle ligger i sydvästra hörnet av Central Park. (Försöker låta bli att droppa en massa verbala map pins utan att förklara ungefär var de landar. Blir så skitnödigt annars.) Den folkkäre rasisten Donald Trump har ett av sina vräkiga torn där nere. Jag hatade det redan innan han blev rasist (och folkkär), eftersom dess vidrigt pråliga fasad blockerade min utsikt över parken under min dyraste hotellnatt någonsin. Men hursomhelst, det är väldigt fascinerande att tränga in i suset och duset där nere kring de mest exklusiva adresserna (Central Park West, som jag gick längs och som du själv kan räkna ut var den ligger, är tveklöst en av världens dyraste gator). Liksom, man kastar hastiga blickar in i dessa befängda kokonger av mässing och marmor, kantade av ”door men” som ser ut som om de kommit direkt från högvakten, och människorna på andra sidan ser ut nästan som vilka som helst, den enda skillnaden är en vägg av pengar.

Det finns, tro det eller ej, även människor som inte fått jackpot i det amerikanska lotteriet. En sådan kvinna, rätt hårt åtgången, bad mig köpa något slags juice till henne inne på Duane Reade, ett typiskt amerikanskt ”apotek” som säljer medicin, chips och sprit (hela kostcirkeln, som ett visst GENI en gång skämtade). Medan jag stod i kassakön såg jag i ögonvrån hur en av vakterna kastade ut henne på gatan – visserligen inte handgripligen, men ändå. Det tiggs så himla mycket här. I Stockholm vill vi att allt ska vara lika coolt i New York, men tydligen är romer inte lika häftigt ”street” som svarta tiggare. Man ser inte många romer i hiphop-videor.

Peter Ottsjö gav mig diagnosen ”psykiskt sjuk” när vi skypade idag. Minns inte varför, men han hade säkert goda anledningar att kränka sin CHEF med detta bryska utlåtande. (Eller borde jag säga ”före detta CHEF”?)

Mitt i samtalet knackade det på dörren. Det var Christina, vilket trogna läsare minns inte är mitt namn, utan någon annans. Hon skulle hämta skattepapper och lämna tvätt, eller vad det var. Jag bad om ursäkt för röran – visste inte att hon skulle komma hit idag, så mina meth-kanyler och raketkastare låg liksom utspridda huller om buller. Mitt i kaoset fick hon syn på guiden till Whitney-museet, i andra änden av Manhattan, som jag fick med mig hem därifrån igår. ”Åh, har du varit på The Whitney?” kvittrade hon. ”Ja, jag gick dit igår!” svarade jag. ”GICK…?!” sa hon och tittade på mig som om hon trodde att hon pratade med en psykisk frisk person.

”Berätta din historia här”, säger Wordpress i inmatningsrutan. Min historia är att jag ligger i sängen och inte kan sova. Känner på mig att det kan bli en stor generationsroman av denna berättelse. Världen måste få veta!!!

Men jag har ett portabelt element, en enormt skön säng och en dag i NY framför mig, så jag ska inte klaga (ännu mer). Kolla bara hur mysigt jag har det:

Och välkommen tillbaka till New York, Alfred Holmgren. Senast du var här var i april, enligt Swarm-appen. Det var kul. Undrar varför du inte bloggade om den resan. Hälsningar din enda läsare, Alfred Holmgren.

När jag inte bråkar med mig själv är det förresten bra. Eller bra och bra. Trodde jag skulle komma fram pigg som en nötlärka eftersom jag sov normalt sista natten i Japan (har, efter många år av övning, lärt mig att stöka undan alla förberedelser inför varje resa i rimlig tid så jag slipper paniksova på flyget). Kom fram trött som en betydligt tröttare fågel istället. Kanske faktiskt borde ha sovit på planet istället för att se ”Terminator genisys” (++) och ”Ant-Man” (++++, inte minst tack vare det taffligt redigerade ljudspåret, där varje ”shit” och ”hell” byttes ut mot ”things” respektive ”heck”, uppenbart dubbat i efterhand). I gengäld hann jag jobba som ett djur också (resan tog 12 timmar, så). Samt drabbas av hemlängtan också, sjukt nog. Fick upp inre bilder från alla mina promenader kors och tvärs över halva (västra) Tokyo. Och nu ska jag alltså behöva nöja mig med Central Park och Upper West Side. Ja, det är ju så man blir förbannad av orättvisorna i dagens samhälle.

Annat jag gjorde på planet: drack tre överraskande stora glas vin (ANA snålar inte med alkoholen, tydligen). Blev så berusad att jag trodde det stod London på flygkartan strax ovanför NY, vilket det också gjorde.

Var nog även den enda på planet som skrattade rakt ut varje gång en av de japanska flygvärdinnorna ropade ut ”Ladies and gontlemen, place be careful” i högtalarsystemet, vilket var HELA TIDEN (mycket turbulens).

När jag tagit mig fram till Manhattan via 40 olika tåg (varför finns ingen motsvarighet till Narita/Arlanda Express från JFK?) gick jag till ett café för att hämta ut nycklarna till lägenheten jag hyr. ”Chris, right?” frågade killen i kassan. ”Christina?” Det var nästan ett mer kreativt smeknamn på mig än ”Aflred”, som lägenhetens ägare kallar mig (det är för övrigt hon som heter Christina, inte jag, om café-killen läser detta).

Sedan traskade jag vidare med min (skonsamt nätta) packning norrut, mot 90:e gatan. Så ja, jag bor alltså på Upper West Side, med betoning på UPPER. 90:e gatan säger dig ingenting om du inte varit i NY, men om jag berättar att det är minst 50 kvarter norr om det som väl kan klassas som stadskärnan – och tätt inpå alltjämt ogentrifierade Harlem – så kanske du anar hur avsides det känns. Rätt trist stämning här när jag kom hit där på kvällen. Jag har nästan aldrig varit på UWS förut (däremot gillar jag verkligen UES, där rikingarna bor – om man nu inte är rik som har råd med en lägenhet för 11 miljoner kr, vilket är medianpriset här på UWS).

Huset jag bor i är värsta kråkslottet, åtminstone jämfört med min byggnad i Shinjuku, som byggdes för bara några år sedan. (Detta lärde jag mig av byggnadens japanska Wikipedia-sida. Annat jag lärde mig: det finns helt vanliga bostadshus i Japan som har egna WIKIPEDIA-SIDOR.) Det är sjukt med New York att många hus är såna RUCKEL, men ändå kostar det över 20 000 kr att hyra en lägenhet här. (Nu tror vissa av mig att jag skojar, men snitthyran på Manhattan är 33 000 kr.) Lite som Stockholm. Allt gnisslar och knarrar, det är synliga och tejpade strömkablar här och var, fönstren går inte att stänga ordentligt, det tar flera minuter innan duschen blir varm, trapporna jämrar sig som om de inte behövt bära en människokropp sedan depressionen. I Japan byggs allt nytt hela tiden, så det är väldigt ont om hus som är äldre än några decennier. När man som privatperson köper en tomt är det ganska standard att man river huset man fick på köpet och bygger ett nytt istället. Så har de inte gjort här, kan jag lova.

Men det är nice ändå. Jag gillar mer och mer att bo i folks lägenheter, alltså när de är borta. I Sverige i somras bodde jag inte en enda natt på hotell, för första gången. Sjukt befriande. Jag som verkligen behöver vara ifred väldigt mycket trivs faktiskt bättre med det, om inte hotellet är extremt bra, men isåfall är det ju också extremt dyrt, och jag är hellre i NY åtta nätter än två för samma pris.

Känns också bra att kunna beställa vettig mat igen, 89 restauranger hade jag att välja på när jag kollade förut. (I Shinjuku har jag typ… fem? Varav 4,5 kräver att man beställer för helt sinnessjuka summor för att de ska orka leverera maten. Bönder!!!) Men jag blir lite sugen på att inte använda Eat 24 längre när jag får meddelanden som detta: ”Pro Tip: Every time you tell a friend about Eat 24, a unicorn high fives a t-rex in outer space.” Förbannade idiotiska nördhumor. Folk som tror att alla meningar som inkluderar dinosaurier, rymden, laser och/eller enhörningar triggar automatiska asgarv. Samt inte minst att jag, i egenskap av ”nörd”, tillhör målgruppen för dessa ”skämt”.

Det slutade hursomhelst med att jag, i min desperation efter flighten, ändå beställde quesadillas samt friterad kyckling. Quesadillorna sparar jag till imorgon eftersom de i USA har uppfunnit uppfinningen microvågsugn, vilket de inte gjort hemma i min lägenhet än. UPPDATERING: jag råkade äta quesadillorna till efterrätt istället för frukost =(

Nu ska denna mörbultade New York-bloggare sova ruset av sig. Aflred ”Chris” Holmgren signing out.

Jag tog ju en lång paus från bloggen mellan min resa till Pokemonien (i februari) och E3 (i juni). Under tiden hände det en massa väldigt, väldigt roliga saker. Om mitt liv i Tokyo känts tommare än vanligt är det förmodligen för att det har haft allt detta att konkurrera med: