Vi stannar mitt i steget när vi kommit ner till stranden. I det fuktiga mörkret ser vi plötsligt hur hela den fem kilometer långa Long Beach glittrar av vad som ser ut som små glasbitar, ett pärlband av skärvor som glimmar hotfullt i skenet av min Iphone-blixt, redo att reducera våra fötter till infekterade köttslamsor.

När vi tittar närmare inser vi att det inte alls är glasbitar. Utan maneter. Till synes MILJONER av dem, som nästan demonstrativt lagt sig i vattenbrynet för att informera blekfeta turister om att här ger ni fan i att bada.

Så det gör vi.

Vi åkte hit för att Phu Quoc – en påstådd ”paradisö” utanför Vietnams sydkust – rapporterats vara relativt oexploaterad, till skillnad från ökänt douchebagifierade backpacker-destinationer som Nha Trang och Hoi An. (”Asiens orörda pärla”, som Expressen kallade Phu Quoc så sent som ifjol. Å andra sidan lyckades de även påstå att öns västkust låg på östkusten.)

Vad det här i praktiken innebär är att det är en plats där naturen fortfarande tror sig ha en chans att återerövra de små plättar som civilisationen lyckats tämja. De första dagarna är havet lika fullt av maneter som stranden är tom på turister. Senare invaderas mitt rum (vi hyr ett slitet litet hus ett stenkast från Long Beach) av mikroskopiska myror, och kvällen därpå blir jag tvungen att täta en glipa i dörren med min t-shirt för att inga ödlor ska komma in.

Men vi faller ändå in i en lunk som får oss att sluta sakna den relativa lyxen i Hanoi och Saigon.

Och det är vi inte ensamma om.

En kväll äter vi middag på ett fantastiskt stimmigt izakaya-liknande ställe (100 spänn per person för 8–9 öl och 4–5 maträtter) långt bortom turiststråken, med ett stort gäng utlänningar, inklusive ett svenskt par i övre medelåldern. De berättar att för 13 år sedan, när de kom hit för första gången – innan de via en vietnamesisk bulvan (precis som i Thailand får utlänningar inte äga mark permanent) köpte ett hus och började tillbringa varje vinter här – fanns det 500 meter asfalt på hela ön.

Det hör till saken att dess omkrets är drygt sex mil.

Det har tydligen hänt en del sedan dess. Idag ligger den skabbiga, skållheta huvudvägen som en krans runt hela Phu Quoc, fylld av gles men lika enerverande högljudd trafik som i Hanoi, samt tyvärr inte kantad av minsta tillstymmelse till trottoar. Istället får man traska runt i den tryckande hettan bland avfall, herrelösa hundar, stenbrott och små kalhyggen som väntar på att konverteras till lyxresorter.

Och med asfalten kom tydligen resten av svenskarna också. Faktum är att flera barer och restauranger drivs av svenska backpackers som fallit så hårt för Phu Quoc att de inte orkat resa sig upp efteråt. På Chinaski’s berättar den vietnamesiska servitrisen att hon förlovat sig med den svenska ägaren, och att de kommer dela upp sin tid mellan Stockholm och Phu Quoc när de väl gift sig i slutet av året.

Det är inte särskilt svårt att förstå lockelsen. Phu Quoc är kanske inte lika bländande naturskönt och sakralt orört som jag föreställt mig: mitt första intryck var det av skräp, skraltiga hus, avgaser – och tonvis av maneter, jag menar verkligen dussintals per kubikmeter vatten. Men efter en dryg vecka här märker man plötsligt hur pulsen halverats, hur man börjar ta dagen som den kommer och koncentrerar sig på att ta det lugn och ha trevligt: äta mängder av smarrig, snorbillig vietnamesisk mat på lilla familjeägda Paradise (där två artiga pojkar i tioårsåldern agerar servitörer när föräldrarna är upptagna), vandra ner till Long Beach, hyra varsin madrass under ett parasoll, bara ligga och läsa (för vem vågar bada?) tills solen börjar sjunka, gapa över solnedgången ett tag, sedan middag på något annat lokalt hak och kanske ett par lika snorbilliga cocktails eller inhemska ölsorter på Chinaski’s.

En av de sista dagarna känner vi att vi får skärpa oss och utforska mer än en kilometer av ön, så vi anlitar en chaufför (på det svenska parets inrådan) och får bokstavligt talat se en helt annan sida av Phu Quoc. Nämligen den östra. Här, på Sao Beach, breder söderhavsidyllen ut sig som på en bildtapet från 70-talet: kritvita vidder av finkornig sand, palmer och gnistrande paraplydrinkar, havet nästan onaturligt blågrönt, som att bada i 30-gradig karamellfärg.

Chauffören nickar instämmande när vi vältrar in i bilen igen, lyriska som barn på Disneyland över vad vi just sett. Sedan varnar han: ”Nästa gång kommer det vara fullt av hotell här.”

Och med den profetian sätter han fingret på hela mitt intryck av Phu Quoc:

En ö som stannat mitt i steget.