Så det är alltså så här kyla känns. Har intalat mig att jag saknat det, utan att egentligen minnas vad det är jag saknat. Sista dagen i Tokyo var det 23 grader! T-shirtväder. Underbart med vårvärme i december, förstås. Men faktiskt nästan lika underbart att känna Moskvas minusgrader kyssa kinderna mindre än ett dygn senare. Även utsikten över de snötäckta landningsbanorna och de sorgsna svarta granarna vid horisonten fick alla sinnen att larma att jag kommit hem.

Det var mäktigt att flyga in här också. Molntäcket var en mörk, sprucken skorpa som det stack upp käglor av hotfullt brandgult ljus genom, som om vi var på väg ner i Mordor.

Det här måste ha varit min bästa Sheremetyevo-vistelse hittills. (Min trogna läsare vet att det blivit några stycken vid det här laget.) Som i den kortaste. Min transfer-tid var en timme och en kvart, som hyvlades ner till mindre än en timme pga försenad flight från Tokyo. Så jag hann bara störta in, bli kroppsvisiterad av sjukt otrevliga ryssar, tappa boardingkortet på golvet, springa tillbaka och hämta det, köpa en strömomvandlare (ni har så konstiga kontakter i Europa, det är som att flyga tillbaka till medeltiden!!!), störta vidare till gaten och sedan stå och trycka i en buss i en smärre evighet eftersom de otrevliga ryssarna tydligen inte orkade dra en sån där jetway till planet. (Gissa om jag flög med Aeroflot den här gången också.)

Innan dess, i början av den tio timmar långa flighten från Tokyo, somnade jag och drömde att vi störtade. Eller snarare kraschade på landningsbanan på något sätt, att vi landade och inte kunde bromsa ordentligt, och jag antar att det var då jag vaknade. Efteråt fattade jag inte att det hade varit en dröm. Trodde det var typ en film jag sett tidigare under flighten som jag plötsligt mindes, så realistiskt var det. Minns det fortfarande så kristallklart, hur planet började åka på snedden och folk skrika. Har nog aldrig haft en dröm som känts så verklig efteråt, som ett riktigt minne av något som faktiskt hänt. Kanske var det för att det var en sanndröm, för det är väl ganska precis så min nästa flight samt ett par hundra människoliv hade kunnat sluta om inte Aeroflot plötsligt kommit på att det i minusgrader kan vara en bra idé att avisa planen innan de avvisas från Sheremetyevo.

Tecken på att man är på Sheremetyevo-flygplatsen lite för ofta: man vet hur man stavar till ”Sheremetyevo-flygplatsen”.

Det här är mitt sjunde besök på lite mer än två år – en mellanlandning för varje flight till eller från Arlanda. Börjar känna mig riktigt hemma här vid den gamla intorkade buffé (med delikatsser som ”bird’s milk cake”) där jag brukar fördriva tiden genom att klamra mig fast vid västvärldens mest sviktande wifi-signal.

I säkerhetskontrollen började en vakt muttra på ryska åt mig. Sedan ropade hon plötsligt: ”Tokyo! TOKYO!!!” Varpå hon muttrade ännu mer och vände sig till sin kollega: ”TOKYO????????” Trodde för ett ögonblick att de gjort det olagligt för japanofiler att komma hit och sprida sin vidriga propaganda. Men jag antar att det bara handlade om att det stod på min biljett att den är utfärdad på Narita. Och det kan ju vara lätt att missförstå. Om man inte kan engelska. Och jobbar på en av världens största internationella flygplatser.

Det är, som jag förmodligen konstaterat sex gånger förut, synd att denna deprimerande plats är det enda intryck många får av Ryssland bortom medeltida ”moraliska” lagar, ”Rocky IV” och roliga fylleklipp på Youtube. Moskva verkar vara en så jävla fet stad, alltså. Varje gång jag kommer hit undrar jag varför jag inte sett till att dra ut mellanlandningen till ett dygn eller så för att hinna in till stadskärnan istället för att slippa här och sura.

Nåväl. Flighten hit var iaf rätt trevlig. Sov, lyssnade på podcasts och läste om vartannat, precis som livet borde vara. Blev klar med en bok om Enron nyligen (i torraste laget med alla ”derivatives” och ”securitizations” hit och dit, men vilken himla story!) så har påbörjat en om en helt annan sorts ekonomi nu, nämligen den som blossat upp som ett svampmoln kring den moderna konstscenen. Extra roligt eftersom jag sett flera av konstverken som tas upp som exempel irl, de flesta i Tokyo.

Nu är det dags att boarda nästa flight. Snart är jag hemma i verkligheten igen!

I väntan på det tänkte jag låta er begrunda Sheremetyevos underbara motto:

Ledsen att behöva svika alla er som väntade på en ny uppdatering från Sundsvallsbloggen.

I skrivande stund sitter jag i ett plan på Sheremetyevo-flygplatsen utanför Moskva och väntar på avgång. Igen. Har redan varit inne i ett annat plan och vänt efter typ en timmes väntan. Något slags tekniskt fel, eller om det var vädret. Snöglopp och varningsljus ute på landningsbanan. Tror de ringde it-avdelningen och fick frågan ”Har ni testat att göra en omstart?”, för hela avgångsprocessen avbröts förut och allt blev först mörkt och sedan ljust och så reste sig personalen från sina små dynor för att signalera att skit samma. Innan dess hann dock den manliga flygvärdinnan (flygvärden?) dansa sin lilla säkerhetsdans, jag sitter på rad 2 och var nog den enda som studera proceduren med något slags genuin uppmärksamhet, mest för att jag var lite festlig på sprattlande vin och tyckte synd om honom när han stod där och höll på, det måste vara otacksamt, men sedan fick jag istället en dolkstöt av dåligt samvete varje gång våra blickar möttes, för plötsligt kändes det som att allt syre i kabinen byttes ut mot dålig stämning när han bara ville dansa färdigt ifred utan att en massa fyllon dreglade över honom.

Hoppas ni gillade min erotiska novell, nu fortsätter själva blogginlägget.

Mådde katastrof före resan. Som vanligt blev jag tvungen att jobba precis hela sista natten för att kunna unna mig 15 timmar i luften, jag har liksom vant mig vid att varje Narita Express-resa blir en dragkamp mellan paniktröttheten och mina kacklande medresenärers muntra morgonsamtal. CIA skulle kunna lära sig en och annan spännande enhanced interrogation technique genom att studera mitt liv inför en resa. Den här gången blev dock just själva resan jätteskön. Ägnade den åt min hobby, dvs jobby. I klartext så sov jag typ hela vägen och fällde upp datorn för att skriva två–tre ord varje gång jag råkade vakna. Ungefär som en vanlig arbetsdag, med andra ord.

Eller rättare sagt: resan blev jätteskön ända tills jag kom fram till Sheremetyevo. Vilken jävla skitflygplats, alltså, det är ju helt otroligt. Sjukt deppigt att jag gör ett nedslag här varje gång jag ska till eller från Sverige, för jag är nästan rädd att det ska förpesta min bild av Ryssland, ett av det tvåtal stora länder jag verkligen känner att jag har kvar att utforska grundligt, och kanske det jag skulle tycka om allra mest, tokig i gammal konst och arkitektur som den undertecknade personen jag är. Alltså, Sheremetyevo måste vara en av få flygplatser i världen där man kan gå typ en kilometer utan att få syn på en enda klocka. Det låter kanske som ett konstigt kvalitetsmått, men eftersom både min svenska Iphone och första flygets egna klocka visade FEL TID så trodde jag att jag skulle missa min connection och blev asförvirrad när jag kollade min japanska telefon och den visade att jag i själva verket hade gott om tid på mig. I såna lägen är det ju nice att ha facit i form av en Rolex-sponsrad flygplatsklocka va.

Allt annat är skit på Sheremetyevo också, att beställa mat på Burger King tar typ tio minuter för precis varenda kund (alltså från att man faktiskt kommit fram till kassan), och i security-kollen släppte de igenom min väska med Xbox One, dator och vattenflaska (!!!) utan att ens kolla på röntgenskärmen, vakterna satt bortvända och pratade med varandra om något roligare istället. Betryggande! (Jag hade glömt vattnet i väskan, det var inget avsiktligt lur. Elektroniken måste man ALLTID lyfta ur och scanna separat annars. På Narita tidigare idag fick jag scanna min packning tre–fyra gånger för att de var så sjukt noga med att plocka ur precis all elektronik och sedan upprepa proceduren varje gång de hittade något mer som också liknade elektronik – alltså, de kändes sig till och med nödgade att scanna en Famicom-handkontroll separat!)

Det sjuka är att jag redan saknar Tokyo, eller rättare sagt mitt liv hemma i Tokyo. Det är ju irriterande med folk som hela tiden uttrycker sin kärlek till saker – när de, som det heter på mediespråk, ”koketterar” med det. Och det är inte riktigt den känslan jag vill ge uttryck för den här gången. Tokyo har väl sina sidor även på vintern, men mina älskade promenader blir lite deppigare när vädret är grått och regnigt och träden nakna. Fast det är också problemet, att jag har en oförlöst sådan i mig nu, sedan min sista lunch i Ebisu (indiskt, supergott!!!!!!!!!) innan jag flög alla världars väg, då jag blev tvungen att ta tåget hem för att alls hinna jobba klart, trots att det var semistrålande sol och i största allmänhet en perfekt dag för en promenix eller två.

Nu börjar planet äntligen rulla (eller rättare sagt dess hjul gör det, hoppas ni inte blev rädda). Rysslands svar på Edward Blom skrockar förtjust i sätet bakom mig. Snart flyger vi i luften. Nästan lika snart är jag hemma i Sönsvall igen.

Men bäst av allt: sedan är jag äntligen tillbaka i Tokyo.