Nästa vecka blir min vänskapskrets lite snävare, och mycket tråkigare.

Då är det nämligen dags att ta farväl av ännu en vän, närmare bestämt en gammal klasskamrat från SU, som lämnar Japan för att istället möta våren – och kanske en depression eller två – hemma i Sverige.

Fast vi tjuvstartade avskedet redan igår, med en middag som kommer gå till historien som god. Intog den gjorde vi på Zip Zap – restaurangen som en dag per år får äran att inrymma legendariska In-N-Outs popup-hamburgeria. (Japp. In-N-Out, som annars bara finns på amerikanska västkusten, räknas av många som världens bästa snabbmatskedja – men vill man granska det påståendet med munnen snarare än öronen får man bara en enda chans per år här i Japan. Enligt uppgift eftersom det är exakt så ofta de måste ha öppet här för att skydda sitt varumärke.)

Zip Zap bildar tillsammans med lika briljanta JS Burger och Great Burger en bermudatriangel av hamburgerior bland Harajukus bakgator. Tyvärr var det svårt att föra en konversation där – inte för att det var högljutt, utan för att man inte kunde göra annat än stöna liderligt efter att man tagit sin första tugga. Burgaren nedan kan mycket väl ha varit den godaste jag ätit i Tokyo, ett 225 gram tungt monument byggt på medium rare-grillat wagyū-kött, ost, bacon och underbart smörmarinerade bröd, allt perfekt ackompanjerat av en strut superspröda pommes frites.

(Det här var för övrigt mitt andra besök i Harajuku denna vecka. Jag var nämligen även där i förrgår och köpte tre tröjor och en slips, för att täcka mitt skrivande behov av 0 tröjor och slipsar.)

Trevligt var det också, utöver gott, och intressant, utöver gott och trevligt. Kommer sakna att ha någon med en så snarlik livssituation att jämföra perspektiv med. Jag har relativt nyligen varit i Sverige för första gången sedan jag flyttade utomlands, han är precis på väg att flytta hem efter ett år i Japan. Båda har vi våra flickvänner i andra länder. Och båda känner vi att vi fortfarande inte är i närheten av att vara klara med Tokyo. Som om man någonsin kan bli det.

Efter maten gick vi hem och delade på en flaska Patrón Añejo.

Och vad som hände sedan, det förtäljer varken detta inlägg eller mitt minne.