Jag har precis tittat klart på serien Tell me you love me och jag måste säga att den sitter fortfarande kvar. Så är det ju när man har sett något bra. Det var en mening speciellt som jag fastnade för eftersom jag själv går i terapi och har gjort det i snart två och ett halvt år.

Terapeuten sa till ett av paren i en av slutscenerna. (Detta förstör ingenting om ni är sugna på att se den).

”Nu har jag tänt lampan åt er. Nu är det bara upp till er att inte släcka den igen för att ni blivit bländade.”

Jag känner igen det så väl. När man vänt upp och ner på varnenda gammal sten och sett igenom varenda relation så vill man egentligen bara tillbaka. Man vill att allt ska vara som det var förut. Så jobbigt kan det inte ha varit, tänker man. Men man kan inte gå tillbaka. Man vet för mycket och känner riktiga och starka känslor. Så man får inte bli bländad. Man måste bara ta sig igenom det där och se vad som finns på andra sidan. För den sidan är nog garanterat bättre än den förra och det här mellanläget gör ingen nytta alls.

Få saker som jag gjort i livet har inga som hest genvägar. Egentligen är det bara tre. Mitt körkort, föda barn och terapin. Och jag tror att de sakerna är de jag är mest stolt över. Vissa saker måste man bara göra. Hela varvet runt.