Jag ville skriva om det här för att jag vill säga något till alla som är eller har blivit mobbade.

När jag var yngre hade jag alltid en elak tjejkompis. De kom och gick och byttes ut vartannat år, men det fanns alltid någon som inte var helt igenom snäll. Och jag lydde. För det var alltid den tuffaste tjejen i gänget.

Jag kommer ihåg en gång när vi skulle vara cheerleaders på en friluftsdag. Vi var fem tjejer som hade övat i veckor på vår dans och hade planerat kläder och färg på pom-pomen(heter det så?).

Dagen innan var jag hemma och var sjuk och på morgonen ringde den elaka tjejen och sa att hon och de andra tjejerna hade bestämt att jag inte fick vara med och dansa längre.

Jag la på med tårar som brände under ögonlocken, men skämdes så att jag inte ville säga något till mamma. Vi skulle precis iväg och köpa det som vi skulle göra pom-pom av och jag bara svalde. Vi köpte allt och gjorde pom-pomen och la fram mina klöder jag som jag skulle ha. Vi pysslade hela dagen med detta och jag sa aldrig någonting.

Dagen efter la jag bara ner allt i ryggsäcken och höll minen och tårarana inne än en gång när mamma önskade mig lycka till på den stora dagen.

Jag gömde allt i en buske och gick iväg och mötte den hittills värsta dagen i mitt liv. Jag berättade det här för min mamma för ett halvår sedan och jag blir så ledsen när jag tänker på att Charlie skulle kunna vara med om något liknande och jag inte skulle veta. Jag har inte blivit mobbad och jag förstår att det här var milt jämför med mycket annat, men jag förstår skammen. Den skam som gör att man håller det hellre för sig själv.

Men gör inte det. Jag vet att det finns någon vuxen som inte vill vara den som inte vet. Det var det jag ville säga.