Nu är vi här igen. Julen. Så mycket känslor på samma gång. Ja, ingen kan klandra denna högtid för att inte vara känslosam i alla fall. Barnens glädje och föräldrarnas ångest hänger runtomkring oss som julgranskulor i granen.

Men i år känns det som att julen präglas mest av allt av dåligt samvete.

Alla jag talar med har dåligt samvete för någon. Mamma som är ensam, eller pappa, eller syskon som har fått barn och måste fira med respektives föräldrar. Och så finns det dom som gör allt för att slippa det dåliga samvetet och flänger omkring som dårar till fyra olika hem för att inte göra någon ledsen.

Och det värsta av allt är att det inte verkar finnas någon bra lösning på allt det här. Det är och förblir ett problem och det enda jag tänker är, hoppas bara inte barnen märker av det. Men det är klart att de gör.

Min jul blev sorglig när mamma och pappa skiljde sig och plötsligt var vi så ensamma, systarna, mamma och jag. Farmor skickade brev med alla recepten och vi försökte så gott vi kunde. Men vi var ensamma och vi alla kände hur sorgliga vi var. Vi rimmade på alla paket så att det skulle ta extra lång tid att öppna dem, vad skulle vi annars göra av all tid. Vi bet ihop och försökte i två och sedan åkte vi utomlands i några år för att slippa. Det var en bra lösning för oss.

Nu är vi vuxna och har egna familjer och planer. Som ska passa ihop med våra respektives familjer och planer. Känsligt ämne.

Hur har ni löst det?