Jag ligger här i sängen på söndagsmorgonen och läser bloggar medan min dotter tittar på Pippi här bredvid. Jag läser alla dessa bloggar med mycket fina foton på allt som är vackert och färgglatt. Ni vet, de bloggar som är som sagor.

Och jag slås av att jag inte känner igen mig. 

Jag vill inte bara ha en ekologisk begagnad liten sak som betyder något i julklapp. Jag tycker inte att livet är vackert när jag får äta glass på en gammal parkbänk i mitt favoritkvarter. Jag hittar aldrig det perfekta lilla kakfatet som får mig att baka de vackraste godaste små kakorna i alla former. Jag förälskar mig inte i ett äppelträd så pass att jag vill sitta där med alla mina vänner och dricka saft och minnas det för evigt. Jag blir inte lycklig om jag bara får strosa runt  under ett paraply i regnet och ibland gå in och värma mina blöta fötter på stadens femtiotalscaféer. Jag och min man sitter inte och hånglar i timmar bara för att det är en fin fredagseftermiddag. Jag bjuder aldrig hem mina finaste och bästaste väninnor på äppelcider och biskvier och vi har alla prickigt på oss för att sedan gå på en fest där alla glas kommer från från ett dockskåp så att alla skrattar jättejättemycket och dansar tills solen gått upp. Jag tycker inte att måndagen är den finaste dagen om jag bara får äta den vackraste lilla smörgåsen som DU brett med mitt bästaste loppisfynd till kopp med choklad och vispgrädde i.  Jag tycker inte att livet är så härligt bara för att det var så himlans kallt ute så att DU fick röd näsa så att jag fick fnissa hela vägen till bussen där det satt en sådan fin tant i rödblommig kappa och såg finurlig ut. 

 

Och nu undrar jag . Är det här på riktigt eller bara för att inspirera?