Jag minns så väl en juldag för tre jular sedan. Jag var gravid i femtonde veckan och full av alla de där lite otäcka hormonerna som spökar tidigt i graviditeten. Jag och Alex bodde i en liten tvåa på Brahegatan med bara en madrass och ett för stort matbord. Det var något fel på elen också så det var så kallt att vi duschade varmt flera gånger om dagen för att hålla värmen.

Vi vaknade upp på juldagen och hade inte så mycket att göra i vårt lilla hem. Ja, vi hade ju inte ens porslin. Så vi gav oss ut på en promenad. Jag minns att det var så kallt att det brände av kyla på framsidan av låren. Vi gick på Skeppsholmen och pratade om vår lilla bebis som låg i min mage. Egentligen så fanatiserade vi bara hej vilt och mer låtsades att vi pratade om framtiden. Det var helt enkelt fortfarande för svårt att förstå att vi skulle ha barn.

Vi fortsatte vår promenad för att hitta någonstans att äta lunch. Det enda som var öppet var Berns och vi åt något asiatiskt och opassande på just juldagen. Jag minns att jag tittade mig omkring och tänkte att här har jag varit en gång i tiden. I höga klackar och vild blick. Jag tänkte att den tiden är över nu. Det kändes ju lite sorgset eftersom jag inte visste vad som väntade mig.

Vi gick hemåt och tog en till varm dusch och även om jag var så kär som jag aldrig varit tidigare kommer jag ihåg att jag verkligen önskade mig ett hem. Det var det enda som fattades. Jag ville bygga bo.

När jag tänker tillbaka på den dagen så känns det som att jag stod förvirrad mitt emellan två världar och för första gången i mitt liv hade jag ingen som helst aning om vad som komma skulle.

Idag sitter jag här i mitt trygga vackra hem med min älskade man, men framför allt min ljuvliga stora dotter. Just nu ligger hon naken i soffan och försöker väcka Alex som somnat till. Hon är det största och mest otroliga som hänt mig. Och den finaste lilla flicka jag någonsin mött.

Tänk om jag hade vetat allt detta den där ganska dystra juldagen för tre år sedan.