Nu ska ni få ta del av en sån där knäpp sak som jag tänker på ibland, men som säkert blir konstig när det kommer utanför hjärnan.

Jag tänker ibland på att det är dumt att man försöker vara bra på allt. Tänk om man skulle skippa ett par delar så kanske man skulle vara bättre på det andra och slippa en del prestationsångest.

Om jag till exempel struntade helt i mitt utseende, slutade sminka mig och bara gick i en slags uniform varje dag så skulle jag kunna lägga den energin på annat, tex bli en mästerkock. Eller om jag bara bestämde mig för att jag lagar ingen mat, bara det som verkligen krävs så skulle mitt hem kanske vara något utöver det vanliga. Eller jag bara struntar i mitt hem, köper inga blommor och håller på och tänker på hur mitt hem ska vara fint hela tiden, då skulle jag ha massor av tid över. Man skulle ju också kunna skippa vänner och bara tokjobba. Eller sluta titta på tv och lägga all den tiden på att läsa böcker.

Jag vet inte. Lite bra på allt eller väldigt bra på lite.

Det är ju inte förrän man är riktigt bra på något som man blir briljant.

Eller är man en härligare person om man är ganska bra på mycket?

Skjut sönder det här nu!