Det var inte så längesedan jag låg där på bb och höll i ett litet knyte som knappt var en människa. Hon var någonting annat, så liten och så skör. Hon blev äldre och jag sa stolt att jag inte längre hade ett spädbarn, utan en bebis.

Min lilla bebis blev ett år och gick plötsligt istället för att krypa. Hon stapplade fram och pekade på saker och det fanns en medvetenhet där som jag aldrig tidigare sett hos henne. Utan förvarning blev hon en liten människa som kunde prata. Hon kunde minnas saker och prata om det som skulle hända i framtiden.

Förra veckan var jag och köpte trosor till min lilla tjej för att hon håller på att sluta med blöja. Jag ville inte. Jag stod där i kassan och ville backa bandet.

Det gör ont i mig när jag tänker på att min bebis är borta. Hon sitter fortfarande i knät och vill vara liten då och då, men vad händer när hon inte vill det längre. När hon är för stor för att pussas på och inte längre vill ha min hjälp. Vad händer med mig när jag förlorar mitt lilla barn?

Kan vi stanna här. Kan vi spara den här tiden så jag kan gå tillbaka då och då för att känna hur det var när hon var min och hon var liten. Kan vi göra så?