Det är så roligt det där hur man tror att man är. Jag ser mig själv som en person som tar på mig lite läppstift och sticker ner på stan för en afterwork då och då. Har öppet hus hemma och bjuda hem alla möjliga på ”vardagspasta” och ett par flaskor rödvin. Äta spontanmiddagar mitt i veckan med alla nära och kära och ibland bara bjuda över någon härlig person på ett glas vin eller en kopp te på kvällskvisten.

Men så sitter jag här i min soffa och känner att jag aldrig någonsin skulle orka ha folk här hemma varje kväll och after work ska vi inte ens tala om. När jag jobbat färdigt vill jag hem till min familj.

Men det är inte så att jag inte trivs med mitt beteende. Varje kväll och då menar jag verkligen varje kväll tänker jag på hur fruktansvärt mysigt det är här i soffan med min man. Dricker vi vin så är det exakt på våra villkor och soffan står där och väntar på oss när vi känner oss färdiga. Sedan vill jag ut ur mitt skal då och då och gå all in på alla sätt och vis.

Men ändå. Ändå tror jag att jag är den andra ybersociala spontana människan som jag har målat upp. Vilken livslögn.