Jag började följa Lina Ljungdahls blogg för ett par år sedan. Jag kände så mycket för henne och jag visste att hon var speciell. Jag tog kontakt med henne, oklart varför. Jag ville nog ge henne en större röst än bloggen för att jag visste att hennes röst kunde vara värd mycket för andra unga tjejer, så jag tänkte tv.

Så en dag tystnade hon. Bloggen stod still och hon svarade inte längre på mail eller telefon. Det jag inte visste då var att hon hade hoppat från balkongen. Hon orkade inte längre. Men hon klarade sig och låg på sjukhus i många många månader. Beskedet om att hon aldrig skulle kunna gå igen fick hon ganska omgående.

Min känsla för Lina var fortfarande lika stark och en dag tog jag tåget till Borås och hälsade på henne. Det vi pratade om var att göra en dokumentärfilm ihop, men resurserna fanns inte tyvärr. Jag har inte gett upp det. Det finns en tid för allt.

Men vi hade ett långt och fint samtal där vi förstod varandra mycket väl. Och när jag åkte därifrån var min känsla ännu starkare. Hon var speciell. Vi har haft kontakt sedan dess. Jag vill att hon ska skriva en bok. Om jag vore ett förlag så skulle jag kasta mig över henne. Jag har läst det hon skrivit och det är, ja, jag har inte ord. Det är fruktansvärt bra. Hon kan inte bara skriva, hon har något att skriva om också.

Jag känner så mycket för henne och jag tror att hon tycker om mig också. Igår råkade hon för något fruktansvärt och Let’s Dance blev plötsligt ganska oviktigt.

Gå in här och läs hennes blogg och stöta henne  för det vet jag att hon vill. Och håll ut, för vi kommer en dag att göra vår film.