Jag tänker mycket på vad man hade för relation till mat när man var liten. Till exempel frukostarna. Vi hade bara bröd, smör, honung och ibland ost. På helgerna köptes det ibland skinka och det var som julafton. När jag talar med folk från min generation så känner de flesta igen sig. Förutom de som hade allt – i såna där plastbyttor – så lyxigt- Avundsjukan var total.  Jag tänker på min dotter och hur vi varje morgon frågar henne – vill du ha fil, eller yoghurt, smörgås med skinka eller ost, juice eller té och kanske lite frukt? Skämmer vi bort henne? Man vill ju bara att hon ska äta och vill därför erbjuda allt hon vill ha.

Kommer hon att missa något? Jag tänker på hur det var när man var ute på min farmors underbara lantställe och frukostarna som serverades där.

Det var té, kaffe och choklad. En brödkorg med alla sorters bröd, frallor, limpor, croissanter och bullar, allt hembakat av farmor. Fyra olika sorters marmelader och tre sorters ostar. Prickig korv, skinka, leverpastej och messmör. Jag minns känslan av att längta efter frukosten när man gick och la sig och jag minns känslan av att tänka på hur man inte fick bli mätt. Denna frukost fick aldrig ta slut.

Två saker tänker jag på. Jag vill bli en sådan mormor och farmor. Men kommer mina barn och barnbarn uppskatta det som jag gjorde?