Jag tror att jag är en bakåtsträvare. Det är nästan det fulaste man kan vara nuförtiden. Sociala medier flödar av hat mot bakåtsträvare, ofta för en god sak, men också för totalt onödiga frågor. Jag kan bli så trött. Jag blir så trött på all information. Får man säga så? Det stressar mig. Jag hinner inte med. Så känns det.

Igår var det långfredag och och den rödaste dagen av dem alla. Men det känner vi inte ens av nuförtiden. Det är internet, bloggar, twitter, 124 kanaler på tvn och alla affärer är öppna. Hade vi inte vetat hade det kunnat vara vilket dag som helst. Det ger mig panik. Hur ska vi kunna stänga av. Vara tysta och vila. Det känns omöjligt i den värld vi lever i. Jag tror inte att vi är gjorda för ett stort universum. Vi behöver små universum som vi kan hantera och ha tid med.

Amelia Adamo sa det så bra när hon var här på middag. Hon sa att när de var unga fanns det tid för att jobba, ta hand om barnen och den lilla tid som fanns över tog man hand om varandra.

Nu ska vi göra så mycket mer. Vi ska ha koll på allt och vara bäst på det mesta. Och fy skam den som inte hinner med.

Jag tror att jag är en bakåtsträvare för att jag känner mig otillräcklig. Jag tycker det är svårt att verka lika mycket på nätet som i riktiga livet. Därför längtar jag ibland tillbaka. Igår gjorde jag det.