Denna Stroke är överallt. På radio, tv, tidning och i verkligheten. Nu ska man alltså tänka på Stroke också. Det verkar som den kan drabba oss alla och precis hela tiden. Jag har haft skola med Alex idag om vilka varningssignalerna är och jag vet att han redan glömt bort det. Är mycket stressad över det och funderar på att sätta en lapp på kylskåpet. Och det är då jag kommer på att det vore inte helt friskt. Jag kan ju inte ha lappar överallt om varningssignaler för sjukdomar. Det som händer händer, visst är det så?

Det är underligt det där med hur jag fungerar. Jag försöker förbereda mig in i  minsta detalj för de allra flesta katastrofer, men jag tror inte vi har en fungerande brandvarnare. Min underbara gaddarkompis Josefin var här och frågade ut mig om brandvarnaren. När hon förstod att jag inte visste var den var sa hon; Du är ingen riktig gaddare, och så gick hon. Vi säger alltså gaddare om syndromet GAD.

Hur som helst så satt jag där och lyssnade på människan som haft Stroke i morse och när hon beskrev hur lycklig hon känner sig idag, ni vet det gamla vanliga, blirlyckligaavtthimlenärblåochfåglarnakvittrar så kom jag på mig själv att tänka att det kanske är det enda rätta. Att drabbas av att se döden i vitögat. De är ju faktiskt de människor som är lyckligast och inte oroar sig för struntsaker.

Plötsligt tänkte jag på Stroke mer än nånsin.