Min födelsedag har alltid varit viktig för mig. Kanske lite för viktig när jag tänker efter. Jag tror det beror på att vi var tre sýstrar som konkurrerade om allt och denna dag var den enda man verkligen fick ha för sig själv.

Sedan tror jag att min mamma har bidragit en del då hon köper väldigt väldigt fina presenter och ser till att allt blir så mysigt som möjligt på födelsedagen.

Och det konstiga är att det här inte har försvunnit med åren. Tvärtom, jag har vaknat klockan fem av nervositet för att någon snart ska komma in och sjunga. Alltså, jag har varit pirrig i en vecka innan.

Imorgon fyller jag år och jag känner … ingenting. Det är en liten sorg måste jag säga. Jag bryr mig inte. Jag har inte styrt upp något firande och knappt tänkt en tanke på morgondagen. Tänk att det nästan krävdes två barn för att bli så här mogen. Hannah tror dock att jag kan bryta ihop framåt eftermiddagen så vi vet ju inte än.

Men ändå, det känns nästan lite tomt. Jag kanske har blivit vuxen.