Hela idén om att jag och Alex ska åka till IKEA är fel från början. Han blir svimfärdig redan på parkeringen och jag som egntligen älskar en tur till Ikea känner samma nu när jag är gravid och har så lågt blodtryck.

Men besöket är inte det värsta. Nej, det börjar långt senare när vi ska ge oss på att skruva ihop grejerna. Igår var det ett skrivbord. Det såg enkelt ut från början, men det var den den där lådan i mitten som ställde till det.

Vi gör det alltid tillsammans. Vi är lika koncentrerade som om vi skulle landa ett jetplan. Alex skruvar och jag läser manualen och försöker ligga ett steg före. Det blir snabbt kvavt i rummet och när vi talar gör vi det mycket tyst och vi skulle aldrig tala om något annat än just det som står i manualen.

Det var mycket som gick fel igår. Vi fick skruva isär och skruva ihop en gång och när vi närmade oss finalen visade det sig att det var mycket som hade gått snett och att skruvarna som var kvar var för korta. Nu står skrivbordet där i hallen, men man får inte röra. Skivan sitter nämligen inte fast. Och lådan ser ganska fin ut, men den går inte att öppna för det blev fel med gångjärnen eller vad det heter.

Det är det som är den stora prövningen varje gång. För hur mycket vi än kämpar och har oss så blir resultatet aldrig bra. Vi kan aldrig fira, bara konstatera vårt misslyckande. Än så länge går det bra, men jag är rädd för den dag då vi befinner oss i någon sjuårskris eller nåt. Då blir det inget Ikea för oss, så är det bara.