Det känns som om det varit ganska lugnt med de allra värsta gravididetshormonerna nu i sommar, men sedan ett par dagar är de i full blom igen.

Jag pendlar mellan att känna mig ledsen. Riktigt sorgsen alltså. Som om jag förbereder för min egen begravning eller nåt till att känna riktigt lycka. Pirr i magen och sånt. Och emellanåt känner jag ren tacksamhet. Som om jag blivit frälst. Jag kan bli rörd till tårar av Alex och Charlie, men också över att vi har ett fint sovrum till exempel. För en stund sedan började jag nästan gråta för att jag var så glad över att vi har en ny anställd som börjar imorgon. Ni förstår att känslorna är på carneval.

Upplevde ni att det blev såhär i slutet av graviditeten? Lite som det var i början?