Mitt emellan en massa möten åkte vi och gjorde ultraljud. Det är så lustigt hur man en stunden sitter på en mediabyrå för att i nästa stund titta in i sin egna mage för att se hur barnet som man tillverkar därinne mår och ser ut.

Är inte livet konstigt? Jag känner mer och mer hur jag snart måste börja ta det lugnare för att verkligen förstå och förbereda mig. Den här lilla näsan och munnen som tittade fram kräver att mamma vilar. Det är inte svårare än så.

Nu längtar jag faktiskt ihjäl mig efter henne.