Nu har jag varit gravid så länge att jag liksom vant mig vid att vara gravid. Som om jag skulle vara det för alltid. 16 februari fick jag reda på det, det är verkligen evigheter sedan. Och när vi ändå talar om det, var inte Gud lite taskig när hen bestämde att vi skulle vara gravida lika länge som omföderska? Första gången förstår jag, men andra? Det hade räckt gott och väl med sex månader.

Men så då och då kommer jag på att det inte alltid kommer att vara så här. Det kommer en tid då jag kommer att ta på mig klacken och dricka det goda glaset. Inte stånka när jag går, kanske springa till bussen, ha vanliga kläder, inte kissa 30 gånger om dagen, äta utan halsbränna, ligga i sängen utan restless legs, äta vad jag vill och inte ha ont någonstans.

Det är inte klokt. Allt det plus en världens finaste bebis. Det är faktiskt inte klokt.