Jag vet faktiskt inte vad som har hänt med mig och kuddarna. Jag tänker på kuddarna i soffan innan jag ska sova, när jag vaknar och en hel del gånger under dagen. En kudde som jag köpte på NK har jag nu bytt fem gånger. Jag förstår om de fnissar bakom min rygg där och kallar mig för ”den galna kuddkvinnan” eller nåt.

Det började med at jag bara skulle köpa en extra kudde till soffan. Denna kudde passade inte ihop med en annan kudde som redan var där. Då tog jag bort den och skulle köpte en ny. Men den nya tillförde ingenting och hela soffan blev lite tråkig. Tio kuddar senare ser det ut såhär. Och då ska ni veta och jag gav mig på fåtöljerna och alla sängar också. Det har varit stressigt detta projekt, men nu har jag seperationsångest. jag VILL UT OCH LETA KUDDAR! Framförallt så vill jag tänka på mina kuddar, mest hela tiden faktiskt. Jag förstår nu Montazami och hennes tofsmani.

Jag kanske ändå ska få hålla på tills att bebisen kommer. Sen får nog kuddarna vila som ett alldeles speciellt minne i mitt hjärta. Det får bli slutet. För min familj, plånbok och soffas skull.