Hela dagarna går nu ut på att vänta. Det känns som att det kan sätta igång närsomhelst, men det kan ju också dröja tre veckor till. Det som är problemet med hela den här tiden är att jag vill inget hellre än att det ska hända, men jag är samtidigt nervös inför förlossningen.

Jag hatar att varken kunna planera eller kontrollera situationen. Det första som ska hända är ju att Charlie måste tas hand om. Det tycker jag känns oroligt då så många nu har sagt till mig att det kan gå riktigt fort med andra barnet. Hatar att inte kunna planera det.

Det andra är att jag vet att det kommer att göra så satans ont. Och det fjärde är att att allt ska gå bra. Det är så många hinder jag ska över. Men väl på andra sidan väntar det jag har drömt och väntat på sedan mitten av februari. Jag minns inte att jag var så här nervös förra gången. Kanske för att jag då inte hade någon aning om vad som skulle hända. Det har jag inte nu heller eftersom alla förlossningar är olika, men jag vet vad man får. Och det är det allra finaste.

Aja, det är bara att släppa allt som har med kontroll att göra. Säg bara att det kommer att gå bra så får jag lita på er!