Ja, den blev inte som jag trodde i alla fall. Det började med att vattnet gick på natten. Jag vaknade och hörde det där klassiska knäppet som min barnmorska hade berättat om samma dag. Vi åkte in till sjukhuset för en undersökning och det visade sig att huvudet var rörligt och då måste man ligga ner och hela tiden kontrollera att navelsträngen inte kommer i kläm.

Så vi låg kvar där hela dagen utan några värkar. Ett tag kändes det som att det här kommer aldrig att komma igång. Kanske att barnmorskan skulle komma in och säga att tyvärr, det blev ingen bebis, bättre lycka nästa gång.

Men vid tio på kvällen drog det äntligen igång. Jag kände precis som förra gången, att det här kan jag. Herregud, vad jag är bra på att tackla en värk med andning och annat. Men precis som förra gången så förstod jag inte att det här går inte ens att räkna som en riktigt värk.

Men smärtan blev värre och tillslut var den helt fruktansvärd. Jag bad då om epidural, men narkoslärkaren hann aldrig komma. Trettio minuter senare var hon ute och jag vill inte skrämma er så jag ska inte berätta precis HUR ont det gjorde.

Nej, det blir ingen mer förlossning utan smärtlindring, så är det bara.

Men det bästa av allt är att minnet av det onda börjar sakta men säkert försvinna och kvar finns bara den här känslan av när hon kom. Hur hon såg ut, hur hon kändes och hur den här starka kärleken än en gång attackerar en. En förlossning är ju det bästa man kan vara med om, hur fruktansvärt det än är, förstår ni då hur härligt det måste vara.

Och jag måste tacka all personal på BB Stockholm. Ni har alla en speciell plats i mitt hjärta!

Alex och Sigge har gjort en helt fantastisk podd i ämnet. Jag grät och skrattade när jag lyssnade på den. Om ni redan gjort det så MÅSTE ni bara göra det!

HÄR lyssnar ni!