Det här känner jag igen så väl från när jag fick Charlie. Allt med bebis är underbart, men nätterna…

Jag tycker ju inte om nätter överlag, har aldrig varit någon nattuggla och går inte ens upp för att kissa. Nej, om jag inte varit gravid eller har en nyfödd så somnar jag och sover tills att någon väcker mig punkt slut. Kanske är för att jag är så trött, men det kan också vara för att jag tycker att nätter är obehagliga. Det är mörkt, man är trött, alla andra sover och hjärnan fungerar helt annorlunda. Eller den fungerar nästan inte alls och de tankar som snurrar är helt knasiga och oftast inte sanningsenliga.

Och så kommer den här stunden. Kvällen börjar ta slut, jag känner mig trött och Alex föreslår att vi ska gå och lägga oss. Det är då jag vet att nu börjar mitt pass och jag är redan trött.

Som tur är så är det under så kort tid detta pågår. Nu vaknar hon ju varannan timme och vill varje natt vara uppe en två-tre timmar. Så kommer det förhoppningsvis inte vara så många månader till.

Sen är det ju tur att hon är så satans gullig.