Jag bad Alex ta en bild på mig idag som jag kunde ha till Dagens kläder. Nu bad jag om den och fick den här. Tycker ni att det här är en bra sådan bild? Han säger att han tror att ni vill se miljön och träden. Det värsta är att han hävdar fortfarande är bra. Han är inte klok.

Aja, om ni vill veta vad jag har på mig så skriver jag det, för jag är i alla fall helt säker på att ni inte ser mina kläder.

Kappa: Cos

Byxor: Glammom.se (ska sluta med gravidbyxorna, men de är så sköna!)

Halsduk: Softgoat.se

Skor: Kavat

Vagn: Brio

Jag tror den här bloggen får bli lite mer av an dagboksblogg dessa tider. Det händer inte så mycket så ni får lite av varje istället.

Jag har glömt bort att kommentera samsovningsinlägget. Vad enade vi var ändå. Vi var nästan alla överens om att det mest naturliga är att sova med ditt barn. Om du inte druckit alkohol såklart. Vi tränar nu på att hon ska sova i babynestet och det går ganska bra. Men ibland får hon sova nära mig, vi tar varje natt som den kommer.

Jag måste också tipsa om att jag varit gästskribent på howsyourhair.se. Just nu är underbara Michaela Forni det, men scrollar ni ner hittar ni mig.

För övrigt så är vi tillbaka i vardagen nu. Alex är på jobbet och det märks. Det tog mig 35 minuter att göra denna frukost med amningspauser och allt. Jag längtar nu efter min easyhug.

Det finns stunder när man som nybliven mamma tänker att det aldrig mer kommer att komma en tid då jag är mig själv igen. Kommer jag nånsin igen ha rena kläder, nyfönat hår, smink, parfym och umgås med andra vuxna, utan bebis?

Så kan i alla fall jag känna då jag sitter i en morgonrock med bröstmjölk lite överallt, bebis fastklistrad vid bröstet, omålade tånaglar, hår där man kan ana början till dreadlocks och en allmänt simmig amningsblick.

Men så kommer jag på det. Jag ska ta en dusch. Men schampo, balsam, skrubb och rakhyvel och allt annat som du kan tänka dig. Det låter enkelt, men det är faktiskt helt avgörande. Idag satte jag till och med på mig en ansiktsmask och kände livet i mig.

Jag måste säga att duschen och att hålla det städat hemma är det jag uppskattar mest dessa dagar med ammande och vakna nätter.

Och Frances, som jag tror de flesta barn har gemensamt med henne är att hon älskar att ligga i sitt babynest på badrumsgolvet och lyssna på duschen!

Mycket bra tips!

Vad gör ni för att hålla er vid liv?

Det är lite läskigt att helgen är över. Den här veckan börjar Alex jobba lite smått och saker och ting börjar ta normal form. Jag måste kanske svara på ett mail eller två och framförallt svara i telefon. Ni kanske inte visste det, men jag hatar telefoner. Jag skulle helst inte ha någon. Jag svarar så sällan jag kan i telefon och på sms vilket gör att jag har ett ständigt dåligt samvete, men ändå, det verkar som om jag inte kan hantera en telefon. Men imorgon ska vi ha vår sista West Wing dag. Jag förstår inte när vi nästa gång kommer att kunna titta på en dvd-box mitt på dagen.

Helgen har annars varit bra och vi har varit ute på vår första promenad och lunch med dubbelvagn och allt. Jag börjar faktiskt älska vår dubbelvagn. I början tänkte jag att det här går ju inte, ska vi köra runt med en liten bil, men nu tycker jag bara att det är bekvämt.

Frances tycker mest om att sova på dagarna och vara vaken på nätterna. Just nu sover hon för att ladda för en riktigt vaken natt. Hon kommer hålla igång som aldrig förr. Aja, det blir väl bättre, visst blir det?

Idag är Frances en vecka och jag måste säga att hon är väldigt snäll och lugn. Hittills har allt gått väldigt bra, men nu har vi stött på vårt första problem. Frances vill sova på mig. Eller väldigt väldigt nära. Och jag som precis fått kläm på det här med att ”liggamma” tyckte att vi inte hade annat än drömnätter för en sådan lite bebis.

Men så var vi på sjukhuset och då säger de att hon inte får ligga på mig på grund av plötslig spädbarnsdöd. Hon får inte heller ligga så nära mig på sidan för att hon ska ligga helt själv, på rygg med eget täcke.

Detta har ställt till det. Igår köpte vi en sån där halvmånessäng som står intill sängen. Men där vill hon abslolut inte ligga vilket resulterade i att vi var uppe halva natten. Så fort jag lägger ner henne så vaknar hon.

Men jag kan förstå henne. Hon låg ju i magen för en veckan sedan. Stort steg från det till att ligga helt själv utan kroppskontakt. Det känns inte naturligt. Men samtidigt så vill man ju inte trotsa läkarna. Hur gör ni?

Vi har fått fantastiks blommor från vänner och kollegor, men vi har också fått andra presenter som varit väldigt lyckade. Igår var bästis Lina och Petter här med den godaste maten och det var inte första gången vi fick det. För några dagar sedan stod ett bud utanför dörren med två portioner köttbullar, gräddsås, potatismos och efterrätt från våra vänner Harald och Elisabeth. Är inte det underbart att skicka mat? Precis vad man vill ha när man knappt tar sig utanför dörren och förutom att amma vill man bara äta gott.

Vi fick också ett bud med champagne och choklad av underbara Anne-Marie och då tipsade Lina mig om att det är bland det godaste man kan dricka när man ammar. Det är nåt med bubblorna, sa hon. Och mycket riktigt var det kanske det godaste HALVA glaset jag druckit.

Efterrätt och världens bästa tidning. SPRING OCH KÖP!

Alex tycker att det är viktigt att vi visar vårt stöd till Obama. Varje kväll. Jag försöker förklara att det inte är någon som ser oss och att tischan behöver tvättas snart. Aja, nu får ni se i alla fall.

Och bebis sov. Världens gulligaste.

Ja, den blev inte som jag trodde i alla fall. Det började med att vattnet gick på natten. Jag vaknade och hörde det där klassiska knäppet som min barnmorska hade berättat om samma dag. Vi åkte in till sjukhuset för en undersökning och det visade sig att huvudet var rörligt och då måste man ligga ner och hela tiden kontrollera att navelsträngen inte kommer i kläm.

Så vi låg kvar där hela dagen utan några värkar. Ett tag kändes det som att det här kommer aldrig att komma igång. Kanske att barnmorskan skulle komma in och säga att tyvärr, det blev ingen bebis, bättre lycka nästa gång.

Men vid tio på kvällen drog det äntligen igång. Jag kände precis som förra gången, att det här kan jag. Herregud, vad jag är bra på att tackla en värk med andning och annat. Men precis som förra gången så förstod jag inte att det här går inte ens att räkna som en riktigt värk.

Men smärtan blev värre och tillslut var den helt fruktansvärd. Jag bad då om epidural, men narkoslärkaren hann aldrig komma. Trettio minuter senare var hon ute och jag vill inte skrämma er så jag ska inte berätta precis HUR ont det gjorde.

Nej, det blir ingen mer förlossning utan smärtlindring, så är det bara.

Men det bästa av allt är att minnet av det onda börjar sakta men säkert försvinna och kvar finns bara den här känslan av när hon kom. Hur hon såg ut, hur hon kändes och hur den här starka kärleken än en gång attackerar en. En förlossning är ju det bästa man kan vara med om, hur fruktansvärt det än är, förstår ni då hur härligt det måste vara.

Och jag måste tacka all personal på BB Stockholm. Ni har alla en speciell plats i mitt hjärta!

Alex och Sigge har gjort en helt fantastisk podd i ämnet. Jag grät och skrattade när jag lyssnade på den. Om ni redan gjort det så MÅSTE ni bara göra det!

HÄR lyssnar ni!