Emot:

Det är så oerhört skönt att inte bli bedömd hela tiden. Jag kan göra vad jag vill och skriva vad jag vill utan att någon kan nå mig. Jag har inte riktigt vant mig än utan tänker mycket på vad jag ska lägga ut och inte. Igår tog jag en bild på chips och dipp och tänkte först att jag inte orkade lägga ut bilden för att jag vet att det kommer kommentarer om att jag kommer att få cancer av dipp, chips är väl dåligt när man ammar eller nåt och läsk ska vi inte tala om. Det kommer väl garanterat ge min bebis diabetes. Så otroligt hemskt att jag hela tiden reflekterar över vad andra ska tycka om allt jag gör.

Det är också skönt att inte få höra att man är köpt, ytlig eller att jag borde gett pengarna till välgörenhet om jag har köpt en ny tröja som jag vill visa er.

Och det är väldigt skönt att slippa; ” Det här var droppen, nu lämnar jag den här bloggen”

För enligt en del övermänniskor som läser den här bloggen så är jag korkad, ytlig, en dålig mamma, är en dålig människa för att jag äter kött, dricker alkohol, köper kläder, har nagellack, eller ja, allt egentligen.

Och det bästa av allt är att just ni som skriver detta inte kommer att kunna kommentera detta som jag just skrev.

För:

Ja, det är ju för er som gillar det jag gör som jag skriver den här bloggen. Jag skulle aldrig göra det utan er. Jag får så fina kommentarer ibland att jag blir tårögd och jag lär mig så mycket av er. Alla tips och råd och tankar från er berikar verkligen mitt liv. Och vad roligt vi kan ha ibland. När jag ber er beskriva er lördagskväll och man får en bild av vad en massa människor gör i en massa åldrar i hela landet. Eller när ni skickar in bilder på när ni äter charkisar eller när jag frågar er något och det sätts igång en superdiskussion i kommentarsfältet som lever helt utan mig.

Så mycket kärlek. I podden, på twitter och instagram verkar det bara finnas kärlek. Det är bara på bloggen som ondskan finns.

Hur som helst så vet jag inte om de här två tar ut varandra. Eller om det är ett för hårt klimat, oavsett.