Gud, vad jag ryat i bloggen om olika saker jag ska göra. Klippa håret kort, färga det i konstiga färger, bygga om dressingroom och allt möjligt annat. Jag har verkligen varit inne i en sån period. Förändring är det enda jag tänkt på. Jag tror faktiskt att jag kände precis samma ett halvår efter att jag fick Charlie. Nu har jag lugnat ner mig lite. Men jag tror faktiskt att det är så att man inte alltid måste göra förändring för att känna den. Jag har ju nu ”levt” med kort hår i flera veckor så mycket som jag tänkt på det och nu känner jag nästan för att ha långt igen(tack gode gud för att jag inte klippte av det, det kanske hade blivit ett Top Model-gråt).

Och nu när jag går in i min garderob känner jag att det inte gör så mycket att den ser ut som den gör. För en månad sedan stod jag inte ut en sekund till.

Förändringen kanske blev att allt får vara som vanligt för denna gång. Och det är helt ok det med.