Det är lite läskigt att helgen är över. Den här veckan börjar Alex jobba lite smått och saker och ting börjar ta normal form. Jag måste kanske svara på ett mail eller två och framförallt svara i telefon. Ni kanske inte visste det, men jag hatar telefoner. Jag skulle helst inte ha någon. Jag svarar så sällan jag kan i telefon och på sms vilket gör att jag har ett ständigt dåligt samvete, men ändå, det verkar som om jag inte kan hantera en telefon. Men imorgon ska vi ha vår sista West Wing dag. Jag förstår inte när vi nästa gång kommer att kunna titta på en dvd-box mitt på dagen.

Helgen har annars varit bra och vi har varit ute på vår första promenad och lunch med dubbelvagn och allt. Jag börjar faktiskt älska vår dubbelvagn. I början tänkte jag att det här går ju inte, ska vi köra runt med en liten bil, men nu tycker jag bara att det är bekvämt.

Frances tycker mest om att sova på dagarna och vara vaken på nätterna. Just nu sover hon för att ladda för en riktigt vaken natt. Hon kommer hålla igång som aldrig förr. Aja, det blir väl bättre, visst blir det?

Idag är Frances en vecka och jag måste säga att hon är väldigt snäll och lugn. Hittills har allt gått väldigt bra, men nu har vi stött på vårt första problem. Frances vill sova på mig. Eller väldigt väldigt nära. Och jag som precis fått kläm på det här med att ”liggamma” tyckte att vi inte hade annat än drömnätter för en sådan lite bebis.

Men så var vi på sjukhuset och då säger de att hon inte får ligga på mig på grund av plötslig spädbarnsdöd. Hon får inte heller ligga så nära mig på sidan för att hon ska ligga helt själv, på rygg med eget täcke.

Detta har ställt till det. Igår köpte vi en sån där halvmånessäng som står intill sängen. Men där vill hon abslolut inte ligga vilket resulterade i att vi var uppe halva natten. Så fort jag lägger ner henne så vaknar hon.

Men jag kan förstå henne. Hon låg ju i magen för en veckan sedan. Stort steg från det till att ligga helt själv utan kroppskontakt. Det känns inte naturligt. Men samtidigt så vill man ju inte trotsa läkarna. Hur gör ni?

Vi har fått fantastiks blommor från vänner och kollegor, men vi har också fått andra presenter som varit väldigt lyckade. Igår var bästis Lina och Petter här med den godaste maten och det var inte första gången vi fick det. För några dagar sedan stod ett bud utanför dörren med två portioner köttbullar, gräddsås, potatismos och efterrätt från våra vänner Harald och Elisabeth. Är inte det underbart att skicka mat? Precis vad man vill ha när man knappt tar sig utanför dörren och förutom att amma vill man bara äta gott.

Vi fick också ett bud med champagne och choklad av underbara Anne-Marie och då tipsade Lina mig om att det är bland det godaste man kan dricka när man ammar. Det är nåt med bubblorna, sa hon. Och mycket riktigt var det kanske det godaste HALVA glaset jag druckit.

Efterrätt och världens bästa tidning. SPRING OCH KÖP!

Alex tycker att det är viktigt att vi visar vårt stöd till Obama. Varje kväll. Jag försöker förklara att det inte är någon som ser oss och att tischan behöver tvättas snart. Aja, nu får ni se i alla fall.

Och bebis sov. Världens gulligaste.

Ja, den blev inte som jag trodde i alla fall. Det började med att vattnet gick på natten. Jag vaknade och hörde det där klassiska knäppet som min barnmorska hade berättat om samma dag. Vi åkte in till sjukhuset för en undersökning och det visade sig att huvudet var rörligt och då måste man ligga ner och hela tiden kontrollera att navelsträngen inte kommer i kläm.

Så vi låg kvar där hela dagen utan några värkar. Ett tag kändes det som att det här kommer aldrig att komma igång. Kanske att barnmorskan skulle komma in och säga att tyvärr, det blev ingen bebis, bättre lycka nästa gång.

Men vid tio på kvällen drog det äntligen igång. Jag kände precis som förra gången, att det här kan jag. Herregud, vad jag är bra på att tackla en värk med andning och annat. Men precis som förra gången så förstod jag inte att det här går inte ens att räkna som en riktigt värk.

Men smärtan blev värre och tillslut var den helt fruktansvärd. Jag bad då om epidural, men narkoslärkaren hann aldrig komma. Trettio minuter senare var hon ute och jag vill inte skrämma er så jag ska inte berätta precis HUR ont det gjorde.

Nej, det blir ingen mer förlossning utan smärtlindring, så är det bara.

Men det bästa av allt är att minnet av det onda börjar sakta men säkert försvinna och kvar finns bara den här känslan av när hon kom. Hur hon såg ut, hur hon kändes och hur den här starka kärleken än en gång attackerar en. En förlossning är ju det bästa man kan vara med om, hur fruktansvärt det än är, förstår ni då hur härligt det måste vara.

Och jag måste tacka all personal på BB Stockholm. Ni har alla en speciell plats i mitt hjärta!

Alex och Sigge har gjort en helt fantastisk podd i ämnet. Jag grät och skrattade när jag lyssnade på den. Om ni redan gjort det så MÅSTE ni bara göra det!

HÄR lyssnar ni!

Jag går här hemma och undrar över det här med bärsjal. Det är ju så att man helt plötsligt blir ganska så handikappad med en nyfödd. Eftersom mina tuttar numera är hennes napp så är det svårt att hitta tid till att göra saker som behöver två händer.

Till exempel så har jag funderat i två dagar på att byta vatten i alla vaserna med blommor, men jag får bara inte till det. Det var då jag kom på det här med sjalen och tänkte att jag frågar ju er såklart, mina experter. Är det bra eller dåligt?

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/cohannahoammanda/article15696243.ab

Med underbara Niklas Strömstedt och Annica Lantz

Ni är så många som missade det första numret på grund av att den bara finns sju dagar i butik. Så nu påminner jag er. I morgon finns det nya numret ute och det är ett supernummer! Så spring ut och köp!!!!!!! Den kostar bara som en latte på ett bättre café och står tillsammans med Aftonbladet!

Det blir en del charkisar här hemma dessa dagar. Här får ni en bild från vår första middag hemma. Kanske den godaste middagen jag nånsin ätit.

Det nya livet är så fint. Jag tror att jag blivit religiös på kuppen. Jag är så lycklig och tacksam och glad och allt man kan vara när man känner livet i sig. Jag är så kär i min lilla familj och för er som inte är det så kan jag säga att det här med att bli tvåbarnsmamma är otroligt. All energi som gick åt till att bli mamma första gången kan nu bara gå till att njuta eftersom jag redan är mamma.

Den här bubblan som vi lever i är också att rekommendera. Vi låtsas inte om att världen här utanför existerar. Vi öppnar inte ens fönstret, kollar vad klockan är eller tänker på vad det är för veckodag. Ett bra bevis på det är när vi åkte från Danderyd i lördags. I söndags lyssnade Alex av mobilen och då visade det sig att vi glömt alla väskor, inklusive handväska med mobil, plånbok och dator på parkeringen. Och vi hade inte ens förstått att allt var borta.

Tack du snälla människa som lämnade in allt till sjukhuset.

Jag ska berätta om hur förlossningen gick, jag ska bara försöka glömma lite av smärtan först…

Tack alla ni för de finaste gratulationerna! 

Den sötaste lilla flickan är nu här. Vattnet gick i onsdags natt, men hon kom först 04.30 på fredagsmorgonen. Jag ska berätta mer om förlossningen när vi kommer hem och jag har samlat mig. Nu är vi kvar i vår lilla bubbla som är helt fantastisk.

Här är lilla Frances, bara en halvtimme gammal.