Med alla dessa tusen olika dieter som florerar kring oss dagarna i ända så är vi ju ändå rätt säkra på en sak vad det gäller att gå ned i vikt. Att vitt socker och vitt mjöl är boven, eller hur?

Imorse tänkte jag på när min mamma gick på diet på åttiotalet. Jag minns så väl att hon skulle äta grapefrukt på morgonen. Tillsammans med smörgåsar, men ändå, hon skulle äta grapefrukt – med jättemycket socker på. Alla som åt grapefrukt hade en tjock hinna av socker på, det var inga konstigheter.

I dieten skulle man också byta ut baconet i Carbonaran till sparris. Då skulle man gå ner i vikt. Ett berg med pasta och grädde också sparris istället för bacon.

Roligt.

Här kommer en hälsning från Linda i Malmö som precis provat salami för första gången.

Och här är Lollo och Fredriks underbara kväll

Petra dukade upp denna härliga blandning när hennes Lilleman somnat.

Här är Anna i Kungsbackas middag. Om jag inte ser helt fel så är det en Amarone på bordet. Gud så gott!

För Lollo och hennes man blev det grekiskt till middag.

De två systrarna Linnea och Matilda myser med detta i soffan.

Och en charkisafton ända från Norge. Jens och Stina.

Jag blir så glad av att läsa om era charkisplaner. Vi bastade och sedan dukade vi fram vår middag som ni ser här nedan.

Alex skriver här innelistan till Aftonbladet. Just det är som måndag hela veckan för oss. Varje torsdag när vi ska sätta oss ner för att äta tittar han på mig med stora ögon som om han blivit skrämd och säger, Älskling, jag har glömt innelistan! Samma sak varje torsdag.

Här ser ni Lardo, tryffelsalami, rädisor och de andra två kommer jag inte ihåg vad de heter. Lardo är alltså enbart fett och jag tror att man får cancer bara man tittar på det. Men det smälter i munnen ska ni veta.

Det var tomt med kittostar i butiken idag, men det blev en opastiröserad gårdstallegio, brie de maux och en annan som jag också glömt namnet på nu. Kanske var det Tomme de Cavaux, eller något liknande.

Imorgon lägger jag ut era underbara bilder.

Det var en person som skrev på twitter att varje gång hon går in på min blogg så står det någonting om charkisar eller att jag är rädd. Roligt tycker jag, för det är ju nästan så.

Hur som helst så ska jag nu berätta för er vad ni ska göra ikväll. Ni ska gå till en affär och köpa allt det ni tycker är gott i charkisväg. Salami, parma, bresaola, ostar och självklart rädisor och kex. Sedan ska köpa vackra snittblommor och gå hem och städa så att det blir fint. Om ni har barn, ge dem köttbullar och makaroner och försök få dem i säng tidigt. Tänd doftljus och spruta på dig rikligt av din favoritparfym.

Sedan dukar du fint och öppnar en god flaska med vin och välkomnar din partner/date/bästa vän/ arbetskollega till din underbara charkiskväll.

Och ja, vi gör en favorit i repris! Maila mig en bild på er charkiskväll så lägger jag upp alla bilder inklusive min och Alex kväll på bloggen imorgon. Det var så roligt sist! amanda@perfectdaymedia.se

Är ni trötta på mig och mina charkisar nu? Var inte det, det här kommer att bli kul!

Nu ska ni få ta del av en sån där knäpp sak som jag tänker på ibland, men som säkert blir konstig när det kommer utanför hjärnan.

Jag tänker ibland på att det är dumt att man försöker vara bra på allt. Tänk om man skulle skippa ett par delar så kanske man skulle vara bättre på det andra och slippa en del prestationsångest.

Om jag till exempel struntade helt i mitt utseende, slutade sminka mig och bara gick i en slags uniform varje dag så skulle jag kunna lägga den energin på annat, tex bli en mästerkock. Eller om jag bara bestämde mig för att jag lagar ingen mat, bara det som verkligen krävs så skulle mitt hem kanske vara något utöver det vanliga. Eller jag bara struntar i mitt hem, köper inga blommor och håller på och tänker på hur mitt hem ska vara fint hela tiden, då skulle jag ha massor av tid över. Man skulle ju också kunna skippa vänner och bara tokjobba. Eller sluta titta på tv och lägga all den tiden på att läsa böcker.

Jag vet inte. Lite bra på allt eller väldigt bra på lite.

Det är ju inte förrän man är riktigt bra på något som man blir briljant.

Eller är man en härligare person om man är ganska bra på mycket?

Skjut sönder det här nu!

Kavaj: Dolce Gabbana

Skjorta: Acne

Jeans: Levis ID

Skor: Henry Cole

Halsband: Topshop

Linne som ni inte ser: Boob amningslinne

Bh som ni inte ser: Den HÄR från Glammom. Skönaste bh:n jag nånsin haft.

Två år sedan jag slutade amma och jag bär fortfarande mina amningsgrejer. Det är inte klokt. Eller så är det precis vad det är.

Och nej, jag har inte valt att matcha denna outfit med en ljus sarong över benen. Det blev något fel med bilden.

Det har blivit lite för mycket svensk krim hemma hos oss den senaste tiden. Vi har tittat på alla avsnitt av Bron och samtidigt har jag läst både Marie Ljungstedt och Camilla Läckberg då jag inte kunnat sova på nätterna på grund av hostan. På alla håll och kanter har det skett mord om man säger så.

Det är inte bra för mig. Jag kommer på mig själv med att tänka att det inte vore omöjligt om jag hittade en styckad kropp nere i soprummet när jag öppnar soptunnan. Hör jag ett ljud så är det definitivt någon som är inne i vår lägenhet och vill mörda hela min familj. Ringer det så tror jag att jag ska höra en läskig mansröst som säger att han ser mig. Och ibland får jag lust att gå in till Charlie och kontrollera att hennes säng inte är tom och att det istället ligger en en lapp med ett meddelande skrivet i blod eller så i hennes säng.

Plötsligt är det här min vardag. Men samtidigt så stod jag och tittade i bokhyllan efter en ny bok igår. Och jag förstår att vi bara läser deckare. Det var så svårt att hitta något annat som jag skulle orka ge mig in i. Det var som att välja mellan äta lösgodis och springa en mil.

Bara ett mord till. Ett styckmord kanske. Av en seriemördare. Sedan är jag färdig.

Visst är det i år som vi vågar göra allt det där som vi så gärna vill. Visst är det i år som vi slutar bry oss om vad andra tycker om oss. Och visst är det i år som vi på riktigt gör det som vi faktiskt inte haft kraften till innan. Vi måste lyfta blicken. Vi måste tänka nytt, tänka om, ta oss tid, men ändå inte tänka så förbannat mycket. För visst är det här året som vi följer oss själva. Tittar långt in och tar reda på vad som finns och vågar tro på det.

Nu gör vi det här. Vi får inte vara så rädda. Vi ska bli sådär lyckliga nu. Det är vår tid.

2012. Här kommer vi.

Är ni med?

Det måste vara för att jag är uppväxt i en hippiefamilj som gör att jag fortfarande inte gör något riktigt och rätt i mitt hem.

För hemma i mitt barndomshem hade vi alltid lite egna lösningar på saker och ting. Våra byåer och sängar stod på böcker där ett ben eller två hade lossnat. Fanns det ingen dörr, hängde vi för ett skynke. Men inte sådär ordnat, utan bara med två spikar eller så. Blev det hål i lampskärmen så hängde vi bara över en sjal. Det tyckte mamma var fint.

Jag vet inte om det var lathet eller bara bohem-tänket som formade det hemmet, för det kunde också vara så att fjärrkontrollen gick sönder. Då skaffade vi inte en ny, nej, då fick man trycka på tvn.

Tyvärr så har jag ärvt detta beteende. Jg liksom nöjer mig med mycket enkla lösningar. Som här. Dörrarna på vitrinskåpet går inte att stänga för de öppnar sig direkt. Ja, men då passar väl den här julgransgrejen utmärkt. Den har suttit där i mer än ett år. Sätta dit en hasp? Nej, det här går så bra så.

Jag var så lycklig när Rossana tog bort mina julröda naglar och la på en nougat.