Titta! Det här är inte klokt för att det är så bra. Om du går in HÄR på Danicas vänner på facebook så kan du lova att 1. stressa mindre 2. sluta röka 3. börja träna eller 4. äta mindre godis och för varje grej du lovar så skänker de 10 kronor till välgörenhet. Kan inte bli bättre. Gå in och lova något nu så kan du njuta extra mycket imorgon!

Nu är det bara 217 stycken som lovat. Kan vi inte visa att det är lite krut i er som läser den här bloggen? Vi älskar ju välgörenhet, visst gör vi? Gör det HÄR!

Men Charlie kan också behöva en Acnetröja. Och nu är den så varm också när den är så ”tätstickad”, det behöver hon. Jag vet att den var ny, men du verkar inte ha använt den så mycket ändå. Ett tecken på att du inte tycker så mycket om den. Kan ha varit något fel på tvättmaskinen också. Om jag ska vara ärlig så tyckte inte jag att tröjan var så snygg. Men tvätta själv då i fortsättningen om du är så jävla bra på att tvätta!

Vi gick ju till läkaren allihopa för två dagar sedan som sa att vi inte hade halsfluss. Men jag visste att det var något kontsigt med vår sjukdom. Man har väl inte så ont i halsen att man inte kan svälja i tre dagar. Så jag tvingade dit hela familjen i dag igen och vi tog nya prover. Alla tre hade streptokocker och nu har vi fått penicillin.

Nu vänder det. Imorgon vänder det. Saker som kommer att hända då:

• Alex ska sluta spela wordfeud. Det äter upp honom.
• Julen ska ut! Inga mer tomtar i mitt hem. De åker ut med sjukdomen.
• Jag ska köpa nya blommor. Bort med julstjärnor och hyacinter. Jag vill ha Hortensior!
• Jag ska städa och tvätta bort all sjukdom här hemma.
• Jag ska äta god mat och njuta av den.
• Jag ska sminka mig.
• Sortera något bara för att jag är så frisk.
• Och sist men inte minst så kommer jag att vara sprudlande glad. Tänka carpe diem och uppskatta det lilla. Precis så härlig kommer jag att vara.

Och jag ska basta. Vi har diskuterat det i flera dagar nu. Alex säger att det är bra att basta när man är sjuk, jag säger att det är dåligt. Och vi kommer ingen vart. Visst är det inte bra att basta när man är sjuk?

För att inte tala om det stora kaffebryggarbråket. En snäll läsare vid namn Ida mailade det här till mig.

Herregud, vad jag älskar att ha rätt!

Det här är inte klokt. Nu är vi sjuka igen. Både jag och Alex. Charlie verkar ha klarat sig. Det går faktiskt inte en jul utan att vi blir sjuka.

Jag ska berätta om förra året för det var ingen rolig historia. Vi skulle åka till Thailand på juldagen och jag kände redan på flyget att det här var inte bra. Ni vet, när man bara vet att det här är ingen vanlig förkylning eller så, det är The influensa. Jag såg knappt solen. Jag flög tolv timmar för att ligga på ett hotellrum. Sedan blev Alex sjuk och lagom till att vi skulle åka hem fick Charlie 40 graders feber. Vilken underbar resa! Vi kom hem och var så bleka och slitna som vi aldrig varit.

Å, kan ni inte berätta era liknande historier så får jag gotta mig i lite annan olycka. 

Imorgon ska jag vara frisk. Det bara är så. Och tack för alla kommentarer om klänningen, jag ska bestämma mig när jag är frisk.

Jag fick den här klänningen av min mamma i julklapp och jag har inte bestämt mig om jag ska behålla den eller ej. Jag tycker att den är snygg, men är så orolig för att det ska bli den där klänningen som jag tar på mig, men byter till en annan i sista sekund. Den är väl inte riktigt jag. Men å andra sidan så är det ju inte fel att ge sig ut på ny mark.

Vad tycker ni?

Jag minns så väl en juldag för tre jular sedan. Jag var gravid i femtonde veckan och full av alla de där lite otäcka hormonerna som spökar tidigt i graviditeten. Jag och Alex bodde i en liten tvåa på Brahegatan med bara en madrass och ett för stort matbord. Det var något fel på elen också så det var så kallt att vi duschade varmt flera gånger om dagen för att hålla värmen.

Vi vaknade upp på juldagen och hade inte så mycket att göra i vårt lilla hem. Ja, vi hade ju inte ens porslin. Så vi gav oss ut på en promenad. Jag minns att det var så kallt att det brände av kyla på framsidan av låren. Vi gick på Skeppsholmen och pratade om vår lilla bebis som låg i min mage. Egentligen så fanatiserade vi bara hej vilt och mer låtsades att vi pratade om framtiden. Det var helt enkelt fortfarande för svårt att förstå att vi skulle ha barn.

Vi fortsatte vår promenad för att hitta någonstans att äta lunch. Det enda som var öppet var Berns och vi åt något asiatiskt och opassande på just juldagen. Jag minns att jag tittade mig omkring och tänkte att här har jag varit en gång i tiden. I höga klackar och vild blick. Jag tänkte att den tiden är över nu. Det kändes ju lite sorgset eftersom jag inte visste vad som väntade mig.

Vi gick hemåt och tog en till varm dusch och även om jag var så kär som jag aldrig varit tidigare kommer jag ihåg att jag verkligen önskade mig ett hem. Det var det enda som fattades. Jag ville bygga bo.

När jag tänker tillbaka på den dagen så känns det som att jag stod förvirrad mitt emellan två världar och för första gången i mitt liv hade jag ingen som helst aning om vad som komma skulle.

Idag sitter jag här i mitt trygga vackra hem med min älskade man, men framför allt min ljuvliga stora dotter. Just nu ligger hon naken i soffan och försöker väcka Alex som somnat till. Hon är det största och mest otroliga som hänt mig. Och den finaste lilla flicka jag någonsin mött.

Tänk om jag hade vetat allt detta den där ganska dystra juldagen för tre år sedan.

Jag vet inte vad det är, men det blir alltid fel när jag ska klä mig på julafton. Jag hittar liksom inte min egna stil. Resultatet blir alltid en mix mellan tant och barn med en touch av rött.

Jag tar alltid fram något som jag absolut aldrig använder och matchar det sedan för att klä upp eller ner och till det har jag några smycken som jag verkligen aldrig använder. Det är nog rättvist att säga att jag ser väldigt lillgammal ut. Som en nioåring som klätt sig i mormors kläder för att de var röda.

Syns kanske inte på bilden, men jag trivdes inte i mina kläder även detta år.

Ni kanske tycker att den här pastan ser god ut. Det var den inte. Den var så stark att den inte gick att äta. Jag pepprade ner hela julstressen och pmsen i stekapannan. Det kändes som det, för jag ville TA I LITE.

Alltid när jag har pms så är det som jag vill inventera mitt liv och analysera allt som är där. Problemet är bara att att mitt förnuft inte är verklighetsförankrat under dessa dagar så då kan det bli lite fel med analyserna…

Men imorgon kommer pmsen vara borta för då är det julafton. Då ska jag vara härligare än jultomten själv.

Nu ska jag ligga i soffan och äta knäck som om jag aldrig ätit gräddpastan jag nyss stoppade i mig.

Vad gör ni såhär dagen innan julafton? Ni vet att jag älskar era historier. Jag får en sån härlig bild av vilka ni är då.

Varför känns som som att allt, precis allt måste bli färdigt till jul. Det känns som om jag har sprungit ett väldigt lång lopp och nu ska jag spurta sista biten, men har ingen kraft kvar. Såhär känns det ju inte när det blir sommar. Det är ett sorts avslut med julen som inte jag tycker om. Som att allt som inte händer nu innan jul, händer aldrig. Det är nu eller aldrig med allt.

Får jag inte upp tavlorna nu så är det kört. Om jag någon gång ska hinna med att baka så är det väl ändå nu innan jul. Och hör jag inte av mig till den där människan angående jobb så blir det inget av med det projektet. Eller byter vi inte däcken nu kan vi lika bra sälja bilen. Och just det, det är ju nu man ska ha sådär satans trevligt också bara för att det är så festligt vid jul.

Nu eller aldrig.

Förlåt för lite torsdagsmorgondramatik, men så har jag pms också.