Jag vill inte tro att det här är sant. Hur är det möjligt? Jag skulle vilja sitta ner med var och en av dessa människor på SÖS akutmottagning och prata med dom för att se vad det är för några. Vad de har varit med om i livet för att bli så blockerade.

Det finns inga som är så utsatta och ensamma som kvinnor som lever med män som misshandlar dem. Både psykiskt och fysiskt. Och i många av dessa fall så finns det barn som råkar minst lika illa ut som de kvinnor som kommer till akuten. Men det här vet ni ju redan. Hur är det då möjligt att jag läser en sådan här artikel? Om det är någon som på riktigt känner att de kan stå för dessa åsikter, kan ni inte skriva det här i kommentarsfältet så kan vi väl diskutera? Jag undrar så om ni överhuvudtaget har några argument ni kan stå för.

Fast mest av allt så hoppas jag att kommentarsfältet förblir tomt.

Så här såg Alex ut när jag kom hem sent igår kväll. Det är hans nya grej. 3Dglasögon till tvn. Nu har jag inte bara en man som tittar på tv i kostym, han bär även fula orange  solglasögon till.

HÄR kan ni läsa en intervju som Alex gjorde om mig och min bloggflytt. Älskar vinkeln.

Jag ville skriva om det här för att jag vill säga något till alla som är eller har blivit mobbade.

När jag var yngre hade jag alltid en elak tjejkompis. De kom och gick och byttes ut vartannat år, men det fanns alltid någon som inte var helt igenom snäll. Och jag lydde. För det var alltid den tuffaste tjejen i gänget.

Jag kommer ihåg en gång när vi skulle vara cheerleaders på en friluftsdag. Vi var fem tjejer som hade övat i veckor på vår dans och hade planerat kläder och färg på pom-pomen(heter det så?).

Dagen innan var jag hemma och var sjuk och på morgonen ringde den elaka tjejen och sa att hon och de andra tjejerna hade bestämt att jag inte fick vara med och dansa längre.

Jag la på med tårar som brände under ögonlocken, men skämdes så att jag inte ville säga något till mamma. Vi skulle precis iväg och köpa det som vi skulle göra pom-pom av och jag bara svalde. Vi köpte allt och gjorde pom-pomen och la fram mina klöder jag som jag skulle ha. Vi pysslade hela dagen med detta och jag sa aldrig någonting.

Dagen efter la jag bara ner allt i ryggsäcken och höll minen och tårarana inne än en gång när mamma önskade mig lycka till på den stora dagen.

Jag gömde allt i en buske och gick iväg och mötte den hittills värsta dagen i mitt liv. Jag berättade det här för min mamma för ett halvår sedan och jag blir så ledsen när jag tänker på att Charlie skulle kunna vara med om något liknande och jag inte skulle veta. Jag har inte blivit mobbad och jag förstår att det här var milt jämför med mycket annat, men jag förstår skammen. Den skam som gör att man håller det hellre för sig själv.

Men gör inte det. Jag vet att det finns någon vuxen som inte vill vara den som inte vet. Det var det jag ville säga.

Nu drar jag till London med två av mina bästa tjejkompisar. Vi ska njuta som bara småbarnsmorsor kan. Vi ska läsa tidningar och sova på planet (omöjligt med barn), vi ska dricka vin på både lunch och middag (inte heller så härligt med barn omkring sig) och vi ska sova ut( på riktigt helt omöjligt med barn)!

Och framförallt så ska vi prata om allt som vi inte hinner prata om på middagarna med hundra andra människor eller när vår lunchtimme är slut.

Och eftersom vi är alla mammor med barn som vi längtar så efter så åker vi hem imorgon kväll. Den perfekta resan!

Jag har precis tittat klart på serien Tell me you love me och jag måste säga att den sitter fortfarande kvar. Så är det ju när man har sett något bra. Det var en mening speciellt som jag fastnade för eftersom jag själv går i terapi och har gjort det i snart två och ett halvt år.

Terapeuten sa till ett av paren i en av slutscenerna. (Detta förstör ingenting om ni är sugna på att se den).

”Nu har jag tänt lampan åt er. Nu är det bara upp till er att inte släcka den igen för att ni blivit bländade.”

Jag känner igen det så väl. När man vänt upp och ner på varnenda gammal sten och sett igenom varenda relation så vill man egentligen bara tillbaka. Man vill att allt ska vara som det var förut. Så jobbigt kan det inte ha varit, tänker man. Men man kan inte gå tillbaka. Man vet för mycket och känner riktiga och starka känslor. Så man får inte bli bländad. Man måste bara ta sig igenom det där och se vad som finns på andra sidan. För den sidan är nog garanterat bättre än den förra och det här mellanläget gör ingen nytta alls.

Få saker som jag gjort i livet har inga som hest genvägar. Egentligen är det bara tre. Mitt körkort, föda barn och terapin. Och jag tror att de sakerna är de jag är mest stolt över. Vissa saker måste man bara göra. Hela varvet runt.

Vad det här känns spännande! Aftonbladet! Jag tror att jag tillsammans med er kan ha väldigt roligt här. Som alltid är det läskigt att vara ny någonstans, men ni håller mig i handen va, visst gör ni?