En av mina bästa vänner var tillsammans med en kille när vi var 19 år som slog henne. Han hjärntvättade henne till att tro att hon fick en smäll ibland ”för att han älskade henne.”

Han såg till att hon slutade umgås med sina vänner och framförallt med mig. Han såg att jag gjorde allt för att få bort henne ifrån honom så han såg till att få bort mig istället. Han sa till henne att jag var avundsjuk på henne och deras kärlek och att jag inte var någon riktig och bra vän.

En natt träffades hon och jag på krogen. Hon var berusad och kom fram till mig och sa, ”Anna, han slog mig med en gitarr i huvudet.” Hon sa också att han var påtänd. Jag sprang till vakterna och ringde polisen.

Jag berättade allt för polisen som sa att det enda hon behövde göra var att säga, ”JA”. Men hon var så rädd för honom att hon inte gjorde det.

Det blev slut; han snodde grejer av henne; använde kreditkort som tillhörde henne och hennes familj för tiotusentals kronor innan de hann stoppa allt.

Hon är skadad för livet av det där gitarrslaget och han är ute i Sverige och hjärntvättar nya tjejer som inte vågar anmäla honom då det inte finns några anmälningar på honom.

Jag tänker på det här fallet med musikstjärnan som är på tapeten nu. Hans ex blev enligt henne misshandlad 30-40 gånger under deras tio år långa förhållande.

Varför stannar man i en sådan relation? Jag förstår inte det.

Jag hängde med en psykopat som hette Jim innan jag träffade Ken. Han höll på med den ena psykningen efter den andra och vad skulle nästa steg bli? Slå mig?

Han var så himla snäll, rolig och trevlig utåt att ingen skulle tro att han höll på med psykogrejer mot mig hemma. Men jag tog inte skiten så det var bråk hela tiden.

Jag var helt fel tjej och berättade för hans bästa polare att nu drar jag vilket han tyckte att jag skulle göra.

Sen blev han besatt av mig och skickade bl.a. en stor kartong till mitt dåvarande jobb med min gamla tandborste i?!

Värsta psykot helt enkelt och det är för jävligt att han kanske är ihop med någon stackare nu som han är dum emot 🙁