Jag har tjejkompisar som jag har haft i hela mitt liv. Jag har också andra väninnor som jag har haft i 16 år, i 12 år, i 8 år och sen vissa lite hit och dit. Men jag har mest umgåts med killar i hela mitt liv. Det är mycket lättare och jag har blivit som en kille i killgänget även om jag inte är manlig så. Mina killkompisar säger att jag är som en kille att hänga med.

Bland killar slipper man skitsnack, lip och töntiga intriger som förekommer mer ofta än sällan så fort fler än 2 tjejer umgås. Att vara på en ren tjejmiddag är tortyr. Det är alltid någon som ska lipa och bråka.

Tjejer kan med att ragga på bästa väninnans man utan att skämmas men om de själva blir utsatta för samma grej då jävlar! 

Killar är lagspelare. De leker i grupp redan i sandlådan. Tjejer drar av varandra håret så fort de är fler än 2. Tjejer pratar om att tjejer måste hålla ihop men det är tjejer som hela tiden förstör för varandra.

Det har alltid varit tjejer som har motarbetat mig, inte killar. Samma grej här på bloggen; skillnaden på hur killar och tjejer bemöter mig här är stor. Det är väldigt intressant faktiskt.

Men jag tror att många fler tjejer skulle älska mig om jag var en mupp som inte hade något att komma med mer än ett par silikon-pattar; för då kunde de känna att de var bättre än jag.

En sak som jag också har lärt mig är att killar är svin ibland bara för att de är killar medan tjejer är planerande svin.