Jag såg en film igår där en blottare visade sitt kön för en mamma och hennes två barn. Det fick mig att tänka på när jag var liten och det smög omkring en blottare vid min skola. Han stod ofta nere i en backe och väntade. För oss räckte det med att han visade sitt kön en gång för att vi skulle springa till fröken och skrika, ”Ring polisen!”

Tror du att min fröken ringde polisen? Hon ringde inte utan fick det istället låta som att det inte var något farligt. ”Han är inte farlig, han visar snoppen och sedan går han hem.”

Vi såg honom flera gånger, han stod där i backen i sin rock. Liknande Inspector Gadget. Vi var livrädda men ingen lyssnade på oss i skolan. En gång gick jag och en annan flicka från klassen ner för backen, inte för att vi skulle kolla om han var där utan för att vi var tvugna att gå den vägen för att komma dit vi skulle.

Vi såg inte mannen men trots det så sprang vi. Någon minut senare ropade en man på oss från en port. ”Hej ursäkta, kan ni hjälpa mig? Kan ni bara hålla upp dörren här så att jag kan köra ut min mamma som sitter i rullstol.”

Vi var bara någon meter bort så min kompis gick fram och tog tag i dörren. Ingen rullstol syntes till. Då försökte mannen få oss att komma in till honom. Vi svarade ingenting, vi fattade båda vad som var på gång och sprang därifrån.

Vi sprang ner till en fritidsgård och ringde polisen. Poliskvinnan som svarade bara skrattade åt mig. Hon sa att om vi skulle träffa på honom igen och han gjorde något så skulle vi ringa tillbaka.

Någon vecka senare skulle vi ner på disco på samma fritidsgård. En man visade sitt kön för oss och vi sprang ner till fritidsgården och ringde polisen. Denna gång kom polisen men mest för att tala om för oss att vi inte kunde hålla på och ringa polisen så fort vi såg något obehagligt.

Vid ett senare tillfälle satt en annan flicka från klassen och jag ute på gården hemma när det kom fram en man och frågade om vi kunde följa med honom hem och leta efter hans katt. ”Javisst!” svarade min kompis. ”NEJ!” svarade jag och sa till henne att springa med mig hem.

Hon och jag tog en fika många år senare som vuxna. Vi satt nere vid vattnet i Göteborg och plötsligt sa hon, ”Du räddade livet på mig när vi var små!”

Jag har också tänkt på den här mannen genom åren. Jag tror att det kan ha varit samma man när jag har tänkt efter. Han i backen, han i porten och han på gården. Men att han hade rock i skogen och vanliga kläder på stan.

Jag har funderat på vad som hade hänt om vi hade gått in i porten eller följt med honom hem för att ”leta efter hans katt”. Jag har funderat på att åka hem till min gamla fröken och fråga om hon är helt dum i huvudet. Jag har funderat på att besöka polisstationen vi ringde och fråga om de är helt dumma i huvudet.

Men mest har jag funderat på hur bra mina föräldrar har uppfostrat mig. Hur bra det här tjatet om att inte prata eller gå med främlingar var. Min kompis mamma hade inte sagt något sådant till henne, hon var på väg att gå med mannen hem.

Det värsta jag vet är vuxna människor som gör barn illa. Hur fan kan man som vuxen göra illa ett barn? Jävligt tufft att ge sig på någon som inte kan försvara dig. Jag spyr bara jag tänker på det. Jag var ett barn som inte visste vad sex och våld var men när den här mannen kom fram så visste jag vad som skulle hända…

Jag räddade livet på min kompis och säkert inte bara en för att mina föräldrar hade lärt mig att göra så. Tänk om alla föräldrar kunde tjata på sina barn och inse att även i de lugnaste områden så lurar vargen i mörkret.