Det här med jämställdhet har spårat i Sverige. Finns inte mycket respekt kvar och vem ska jag tacka för det? Kvinnor? Knappast män som krigat för att kvinnor KAN. Eller?

Kvinnor i Sverige som gnäller borde skämmas. Hur kan man som kvinna i detta fria land ha något att gnälla på? Många av mina väninnors förhållanden tar slut för att de inte klarar av att respektera en annan människa. De klarar inte av att ge sin pojkvän ett glas vatten för att de själva inte ska ha något från köket just då.

Är inte det en del av ett förhållande; att man gör saker för varandra och hjälper varandra. Jag är i vissa kvinnors ögon inte klok som tvättar och stryker Kens kläder. I mina ögon är de inte kloka som inte förstår att det inte är slaveri utan något som gör mig glad.

Christer Björin berättade att hans fru inte förstod varför folk var så upprörda över att jag stryker kalsonger då hon också gör det. ”Det kallas kärlek.” sa Christer.

Vad jag vill säga är att när en man inte får vara man och en kvinna inte får vara kvinna så rasar hela romantiken runt att just vara man och kvinna.

Samhället förvandlas till en egoism vars befolkning tappat synen trots att de har friska ögon.

Runt om i världen kommer männen fram och frågar om kvinnan behöver hjälp när de t.ex. ser en kvinna bära tunga matkassar eller släpar på en resväska. Kvinnan behöver inte vara gammal eller gravid utan de frågar för att de är fysiskt starkare. Jag blir lika glad varje gång någon erbjuder mig hjälp. I Sverige känner sig kvinnan typ kränkt om någon frågar om hon behöver hjälp och skriker, ”Jag kan själv!”

Vad är det för läskigt komplex som kvinnor i Sverige bär omkring på. ”Tror du inte att jag kan bära bara för att jag är kvinna?”

Sedan undrar samma kvinnor varför de varit singlar i tio år. Men vilken man vill ha en tjej som står i blåställ och kräver i asfalten med en kramsnus intryckt i käften? ”Kvinnor KAN!” Ja kvinnor kan men bara för att man kan göra en grej så betyder det inte att man ska göra så.

Jag vill inte ha en man som springer runt i klänning och är rädd för småkryp. Jag vill ha en man som älskar när jag har på mig klänning och räddar mig från alla småkryp.

Jag är gravid. Ska gå på tåget och har med mig en resväska. Tåget kommer och alla har bråttom ombord. Ingen ser sig omkring, ingen respekterar att någon står före utan alla knuffar och tränger sig fram som om det fanns gratis guldtackor där inne.

”Ursäkta!” säger jag. Ingen reagerar. ”Ursäkta! säger jag igen. Ingen reagerar. Till slut tar jag tag i en killes arm och säger ”Ursäkta mig skulle du kunna hjälpa mig att ta upp min väska? (två trappsteg). Killen kollar på mig samtidigt som hans hjärna slutar fungera. Jag ser hur han tänker, ”Varför då?” ”Jag är gravid.” säger jag varpå han svarar, ”Jasså… Ja det ska väl kunna ordna.” Detta händer varje gång man ber om hjälp i detta land. Och man måste be om hjälp för ingen erbjuder hjälp självmant. 

Fy fan rent ut sagt vilka jävla drängar männen i Sverige är. Det värsta är att det är inte deras fel utan kvinnors fel som inte låter män få vara män. Då blir det så här.

De ”stackars” väluppfostrade män som fortfarande tror på romantiken och respekten mellan kvinnor och män kämpar där ute. Tack och lov för att det finns några kvar som vet hur man behandlar en kvinna… Men så ska de stackarna lyckas hitta en kvinna som respekterar en man… Och det är tyvärr inte det lättaste i dagens samhälle.

Jag säger som Christers fru, ”Det kallas kärlek.” Men folk verkar tyvärr inte veta vad det är längre…