Jag hade en STOR mage med en bebis och mycket fostervatten att bära omkring på. Plågade mig igenom natt efter natt på grund av kramper i vader och fötter som gjorde ont och tog aldrig slut. Inga tips mot detta hjälpte…

Spenderade någon timma om dagen i simhallen där jag flöt omkring i vattnet och slapp känna tyngden jag bar på. Coco älskade att vara i simhallen då hon sprattlade med armar och ben från att jag klev i tills att jag klev upp. När jag klev upp ur vattnet var det som att någon la 20 kg på mina axlar.

Coco var beräknad till att födas den 5:e augusti men kom inte ut. Sammandragningar dök upp men ingenting hände. Ultraljudet visade att Cocos huvud var rörligt vilket betyder att hon inte var nere och tryckte där hon borde. Hon hade det kanon i allt vatten hon badade i. Jag i min tur samlade på mig vätska när jag gick över tiden. Inga jättemängder men mycket för mig som inte samlat på mig vätska under graviditeten.

Jag är garanterat en av få som kunnat ha mina ringar på mig genom hela graviditeten.

Jag började må psykiskt dåligt då jag kände mig tröttare och tröttare. Så vi bestämde att det var dags för Coco att komma ut genom att sätta igång mig.

Vi åkte in till förlossningen på Varbergs sjukhus tidigt på morgonen den 17:e. Där följde tre dygn av sammandragningar som inte ledde till någonting. De har byggt ett nytt BB vid förlossningen som öppnar i oktober. Ken och jag fick bo där helt själva. Det var skönt att få lugn och ro. Födelse á la Penthouse  …men så är hon ju en prinsessa också.

På morgonen den 20:e kom Barnmorskan Chalotta Cewers in och sa åt mig att hålla mig fastande. Lite efter klockan 10.00 kom överläkaren Anders Odeback och efter ett samtal med honom så bestämde jag mig för att ta ut Coco nödvägen. Kl.11.48 föddes Coco  Vi var alltså föräldrar 1,5 timma senare.

Jag hade så mycket fostervatten att Doktorn blev skyblöt. Tur att jag lever i en modern tid. Tänk för hundra år sedan… Då kanske det hade slutat riktigt illa…

Nu blev det inte bara bra utan det blev ännu bättre. Jag kände mig trygg under Kejsarsnittet då jag hade fullt förtroende för Doktorn samt att jag var vaken och var med på vad som hände hela tiden.

Det hela gick snabbt. Jag upplevde det hela lite långsammare än Ken som upplevde det hela som supersnabbt.

Plötsligt hördes ett skrik. Tårarna rann ner för mina kinder. Barnmorskan kom fram till mig med Coco och jag såg två ögon titta på mig med en min som jag kände igen från mig själv.

Coco iklädd sin Las Vegas mössa och minen hon hade första gången jag såg henne.

Barnmorskan gav Coco till Ken och precis som på vårt bröllop så rann det glädjetårar.

Jag hade föreställt mig att jag skulle tycka att det vore enormt obehagligt att inte ha någon känsel i benen då jag var bedövad från ovanför brösten och ner men jag fann det hela underbart. Äntligen fick mina ben vila. Äntligen kände jag inte kramperna. Jag såg benen spänna ut sig men jag kände det inte.

Vi kom in till ett rum, jag kände mig groggy, benen vilade, jag kände mig lättad, lycklig, avslappnad… Så fick jag äntligen Coco i min famn. Lilla älskade Coco tänk att du var inne i min mage.

När jag började prata med henne lugnade hon ner sig då hon kände igen min röst.