Vi var på Liseberg runt den 5:e augusti och sedan vet jag inte vad som hände. Plötsligt är det slutet av SEPTEMBER. Jag känner mig senil då jag har lika bra minne som den lilla blåa fisken som simmar omkring här i sin skål.

Känner mig rätt låg och långsam så jag gick till en psykolog. Har nu fått lära mig att det är det som händer när man ammar. Kroppen stänger av allt och fokuserar på att ta hand om barnet. För mig är det en självklarhet att amma då det är så mycket positivt för barnet som det medför. Så jag får stå ut med att vara en neandertalare i några månader till. Jag är verkligen helt borta. Antagligen kvar i rymden.

Jag tänker mycket och ska skriva det och det men sedan försvinner tankarna och jag minns ingenting. Men jag ska verkligen försöka skriva mycket mer då jag mår bra av det, ni mår bra av det  och min hjärna får lite annat att tänka på.

I övrigt så är det helt fantastiskt att vara mamma. Jag stirrar mig blind på Coco som somnar med ett leende och jag tänker, ”Är du verkligen min ”. Jag ringde BVC igår och sa, ”Hej, detta är Anna Dabrowski; Cocos mamma”. Det är verkligen något nytt, något helt amazing och magic.

Vi var i Smögen och hälsade på Cocos farfar och Kens farmor. När vi promenerade där i ett Smögen som p.g.a. säsongen ligger öde så tänkte jag på att jag var där nykter för första gången. Det kändes lite märkligt faktiskt. Smögen är sommar, för mycket folk och fylla. Nu var det öde och en kaffe med mjölk.

Coco har ärvt sin mammas miner, händer, fötter, öron, kinder och pappas finaste ögon och överläpp.