Jag älskar verkligen USA. Känner förälskelse när jag tänker på att det är ett land där det är fint att vara entreprenör, att vara begåvad, ha talang och tänka själv. I USA säger de, ”Wow målar du, så häftigt! Lycka till!” I Sverige säger de, ”Målar DU? Varför gör du det, du har väl ingen utbildning?” 

Sverige måste vara utbildningarnas land. Men vad är en utbildning värd om man inte säljer några tavlor? Man är ingen bra lärare bara för att man har gått på lärarhögskolan eller bra läkare bara för att man pluggat till det.

Jag är verkligen för utbildning då det ska löna sig att plugga och arbeta men man ska inte tro att det är utbildningen som avgör. 

I USA är det coolt att spela poker och vara med i WSOP. I Sverige är poker fult, det är något kriminellt som bara rånare håller på med. Vet inte hur många gånger jag har fått förklara för folk att Ken spelar poker som Zlatan spelar fotboll eller som Tiger spelar golf.

”Men herregud hur ska det gå nu när ni ska få barn när din man sover hela dagarna?” var det en tant som frågade mig. Hon trodde att Ken satt på någon superfarligt ställe hela nätterna och höll på med detta farliga spel.

Jag fick lugna tanten och förklara att Ken inte satsar 1 miljon på rött samtidigt som han kedjeröker och att Ken inte spelar turspel utan att han är pokerspelare. En av de bästa som finns 

I USA ger man varandra komplimanger ute på gatan, man småpratar i hissen och hänger i en bar med människor som man 30 minuter tidigare lärde känna på väg ut ur restaurangen. Ytligt men väldigt trevligt. Hellre ett ytligt leende och hej än dessa surisar på Sveriges gator; som tror att man är psykopat bara för att man sätter sig bredvid någon man inte känner på bussen.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Willie Jones sjunga i The X Factor USA. Jag kände sådan glädje som gav mig energi till att känna att jag vill göra klart massa kreativa projekt jag påbörjat. X Factor USA strålar med Britney Spears i en jury som även om de sågar någon gör det med humor.