Heads-Up. Enligt mig det svåraste spelet. Eller så kanske det inte är så svårt utan det handlar om att jag inte klarar av att komma tvåa…

Men vi kan börja med att backa bandet lite. Det värsta jag vet är att spela på ett bord som inte är fullt och när det är turnering så har jag inte så mycket val. Jag kämpar och försöker överleva de skyhöga mörkarna som attackerar allt för ofta och allt för snabbt.

Det blir lite Heads-Up känsla fast en mer stressad och sedan kommer lugnet åter när finalbordet äntligen är samlat.

Sedan är det en helt annan känsla för nu vill jag att vi ska bli färre och helst bara en kvar som är jag.

Jag brukar då ha bra koll på vad det är för lirare som sitter runt bordet och jag vet vad jag ska göra. Men sedan kommer det där Heads-Up pirret. Det bara dyker upp likt en irriterande geting som bara vägrar lämna mina kräftor ifred.

Men pirret kanske inte handlar om poker utan om mig som fullständigt avskyr att komma tvåa. Det finns inget värre än att komma tvåa. Det får mig att vilja kräkas och så har jag reagerat i hela mitt liv.

Alla minns den som vann men ingen kommer ihåg vem som kom tvåa…

Så kanske är det detta som Heads-Up gräver fram i mig; känslorna av alla gånger jag kommit tvåa i olika idrotter och sporter.

För man är bara två och det handlar om att inte förlora. Så svårigheten för mig är nog inte själva pokern utan kampen att komma över pirret som viskar, ”Du får inte komma tvåa!” Vilket jag gör om jag förlorar i Heads Up…

Känner nu när jag skriver detta att Heads-Up kan kan bli den bästa terapin för mig… Lär jag mig att det är okej att inte alltid vinna varje match så kommer pirret att försvinna och då kommer jag att bli livsfarlig vid bordet.

Så Watch Out alla Heads-Up monster där ute!