Mamma säger att sill byggde denna vackra kropp men själv föredrar jag som ni kan se något annat till frukost.

Mamma och pappa säger att jag borde bli modell för blöjor.

Coco, Ken och jag är ute på turné i Europa. Just nu är vi i sydöstra delen av Frankrike i närheten av staden Lyon. Lyons storstadsområde med förorter är med sina 1 783 400 invånare Frankrikes näst största stad efter Paris. 

Det börjar rycka lite i mina Omaha-gener och det dök upp kortlekar i mitt huvud i natt som höll på med Omaha. Även Lina Olofsson dök upp med sin son ”Knorfen”. Men det var inte poker som Lina och jag sysselsatte oss med utan knorfen behövde låna en cykel. ”Han kan ta min” sa jag. ”Den är rätt stor. Är du säker på att han kan ha den?” svarade Lina. 

Visst finns det en och annan som påstår att jag är ute och cyklar ibland men det stämmer inte för jag har ingen cykel 

Men i drömmen hade jag en stor som lilla knorfen fick låna. Är den för stor för att cykla på så kan han säkert göra något annat med den… Ha den som stege eller varför inte klä ut den till julbock när tomten kommer.

Familjen Lemonad tog bilen till torget i Kungsbacka för att fika. Fann en halv parkering vid fiket. Den var halv för att en bil hade parkerats i mitten av två platser. Ett fenomen som nonchalant dök upp en gång för mycket. Jag blev sne och backade långsamt in i bilen då jag ville lära chauffören som stod bredvid att så här parkerar man fan inte.

”Är det inte lite väl nära?” frågade kvinnan och fortsatte, ”Ska du inte flytta på dig?”

”Eller så kan du flytta på dig så att jag får plats!” svarade jag. Hon kollade på mig och fattade märkligt nog ingenting…

Det var kanske inte normalt av mig; och typiskt nog när jag väl skulle statuera ett exempel så var chauffören invalid. Då fick jag plötsligt dåligt samvete i några sekunder tills jag kom på att om man är invalid och inte klarar av att parkera så ska man inte köra bil. Invaliden körde iväg och vi gick in på fiket.

Det plingade på dörren och där stod som tur var ingen Facebook-stalker utan ett bud och denna gång inte med blommor eller nallar utan med en låda från Ridderheims Delikatesser

Vi dukade upp till en spansk Tapasafton som bjöd på underbara smaker  MUMS MUMS

Ken var i Stockholm i tre dagar. Första natten var allt som vanligt men den andra var det öppesittarkväll med den lilla damen. Även nästkommande dag var Coco inte sig själv. Hon var orolig, ledsen och jag var tvungen att hålla i henne hela tiden.

Så kom Ken hem på kvällen och när Coco fick syn på honom så såg hon ut som att hon fått syn på en vattenkälla i öknen. Hennes ögon sken upp och hon kollade på mig med ett stort leende och sedan såg hon på Ken igen. Hon var så glad, nu var vi där samlade alla tre. Coco tog några avslappnade andetag och somnade. Hon är bara en månad gammal och vet allting. Tänk att det finns de som tror att nyfödda inte förstår och känner någonting när de vet precis allting.

Vi var på Liseberg runt den 5:e augusti och sedan vet jag inte vad som hände. Plötsligt är det slutet av SEPTEMBER. Jag känner mig senil då jag har lika bra minne som den lilla blåa fisken som simmar omkring här i sin skål.

Känner mig rätt låg och långsam så jag gick till en psykolog. Har nu fått lära mig att det är det som händer när man ammar. Kroppen stänger av allt och fokuserar på att ta hand om barnet. För mig är det en självklarhet att amma då det är så mycket positivt för barnet som det medför. Så jag får stå ut med att vara en neandertalare i några månader till. Jag är verkligen helt borta. Antagligen kvar i rymden.

Jag tänker mycket och ska skriva det och det men sedan försvinner tankarna och jag minns ingenting. Men jag ska verkligen försöka skriva mycket mer då jag mår bra av det, ni mår bra av det  och min hjärna får lite annat att tänka på.

I övrigt så är det helt fantastiskt att vara mamma. Jag stirrar mig blind på Coco som somnar med ett leende och jag tänker, ”Är du verkligen min ”. Jag ringde BVC igår och sa, ”Hej, detta är Anna Dabrowski; Cocos mamma”. Det är verkligen något nytt, något helt amazing och magic.

Vi var i Smögen och hälsade på Cocos farfar och Kens farmor. När vi promenerade där i ett Smögen som p.g.a. säsongen ligger öde så tänkte jag på att jag var där nykter för första gången. Det kändes lite märkligt faktiskt. Smögen är sommar, för mycket folk och fylla. Nu var det öde och en kaffe med mjölk.

Coco har ärvt sin mammas miner, händer, fötter, öron, kinder och pappas finaste ögon och överläpp.

Om vi vill bli av med Monopolet i Svedala så måste vi sluta spela på Svenska Spel och Casino Cosmopol. Även sluta handla på Systembolaget.

http://www.casinotop10.se/sa-skulle-monopolet-hamna-i-papperskorgen

Jag gillar att leka med Alfons. Mamma säger att han är en kul kille.

Jag gillar att sova bredvid Alfons.

Idag dök det plötsligt upp TVÅ stycken och jag blev så glad, så glad.

Jag har alltid haft väldigt många vänner. Vissa har funnits där mer eller mindre hela livet. Andra har jag lärt känna som vuxen. Vissa är fem år andra 87. Vissa är fyllekompisar och andra löser jag världsproblem med. Några få har släppts in djupt i mitt hjärta.

Sedan finns det sådana vänner som jag har blivit tvungen att bryta med på vägen. Med vissa sorgligt nog på grund av deras missbruk som gått för långt. Jag har kommit till ett vägskäl där det bara fanns en väg att gå till slut.

Andra har jag ”gjort slut” med för att de är psykopater. I vissa fall har det tagit mig flera år att fatta det. Det är ju så med psykopater att det tar lång tid att förstå hur sjuka de är. Man inser en dag att skämten som kommer ur deras munnar inte är skämt utan allvarliga påståenden. Man inser en dag att de inte har något förhållande för att det är fel i deras huvuden och inte på alla de träffat. Man inser att de intrigerar, ljuger och förstör livet för de runt omkring för att de är avundsjuka. 

En 33-årig väninna jag har haft tror på riktigt att hon har varit singel i hela sitt liv för att alla killar hon träffat är psykopater. Mer om henne och andra (kanske även din flickvän) kan du läsa om här:

http://www.casinotop10.se/aer-din-flickvaen-psykopat

Jag har även under mina år runt pokerborden i Vegas märkt att det finns allt för många pokerpsykopater…

Jag har ägnat mig en hel del åt busringning i mina unga dagar. Att ta fram telefonkatalogen och dela ut kaffevinster som ”Bingoberra” hörde till vardagsunderhållningen. På den tiden var det ”Loket” och några lådor i studion så samtalen till tanterna fungerade varje gång. De blev så glada och talade garanterat om för väninnorna om vinsten.

1998 var jag med i ”På Rymmen” på TV4 som hade över 2 miljoner tittare varje vecka. Då började det plötsligt busringa till mig. Allt från snuskgubbar som frågade, ”Varför är du inte naken i TV?” till barn som frågade om jag ville följa med ut och åka skateboard. Det blev väldigt jobbigt då det ringde på hemtelefonen dygnet runt.

En tid efter detta skaffade jag mig ett mobilnummer som är hemligt och består av en massa siffror som är svåra att memorera. För folk pillar nämligen på sina vänners mobiler och snor nummer. Mitt nummer är numera i tryggt förvar.

Pokerkommentatorn Joe Stapleton som syns på fofot ovan verkar gilla det här med att ringa (eller busringa) på fyllan. Nedan är en länk till ett röstmeddelande som Joe lämnade på Barry Greensteins svarare. ”Det kan inte vara på riktigt”, säger Ken. På riktigt eller ej så är det en helt sjuk grej att göra oavsett om Joe är full eller bara spelar.

http://soundcloud.com/joe-stapleton-1/stapes-drunk-dials-poker