Min blogg är inte så superuppdaterad i dessa dagar men jag hoppas att ni förstår att jag bara väntar på att Coco ska komma ut. Jag var beräknad till i söndags men får vänta lite till. Det är tungt nu på slutet och jobbigt då jag är vaken typ dygnet runt. Batterierna i hjärnan är slut. 

Jag försöker hålla igång så bra det går och besökte faktiskt Liseberg i dagarna där jag precis som tjocka Lisa inte fick åka någonting  Nästan i alla fall då jag fick plats i vagnen på Sagoslottet och åkte även tre varv i Pariserhjulet.

Vi träffade kaniner, vann 2 kg Toblerone och mumsade på nygräddade våfflor. När vi kom hem så däckade jag i soffan framför OS. Jag gillade inte OS-invigningen med allt grått trams och sa, ”Bara Mr Bean kan rädda det här nu!” Jag var även tvärsäker på att Mr Bond och Drottningen av England skulle dyka upp. Jag träffade rätt på alla tre men blev förvånad när inte Drottningen tände elden med tanke på hennes personlighet… Hon verkar tro att hon är Englands Gud…

Jag njuter av det regniga vädret och tillbringar en hel del tid i simhallen där jag inte känner magens tyngd som överbelastar mina ben som krampar och väcker mig om nätterna.

Jag läser mina vänners nyfikna och värmande meddelanden som gör mig glad 

Nu vill jag bara att den lilla älskade Coco-puffen ska komma ut till oss Kalas-puffar som väntar här ute.

Det verkar ha varit två bråda dagar för styrelsen i det Svenska Pokerförbundet. Styrelsegryta, styrelsekrocket… Jag ser fram mot en uppdatering på förbundets hemsida.

Är det någon som vet vad styrelsen verkligen har gjort sedan den valdes? Varför händer det ingenting? Borde inte live-SM varit utannonserat redan innan sommaren för att ge folk en chans att planera sitt deltagande?

Snart känns det som att Svenska Spel har vunnit på Walk Over…

Styrelsemöte Dag 1: Styrelsegryta.

Styrelsemöte Dag 2: Styrelsekrocket.

En man (?) och hans kvinna som är gravid i åttonde månaden. En riktig gentleman. För att skydda den skyldiga mannens identitet så har jag suddat ut deras ansikten 

Fotot ovan är taget i augusti 2009 under min första tur till Hoover Dam. Anledningen till att jag inte hade varit där tidigare var att Ken trodde att jag redan varit där och jag i min tur trodde att det var långt dit. Så kom vi på att jag inte varit där och att det inte är långt dit heller. Tar 45 min att köra från The Strip. Bakom mig syns bygget av Mike O’Callaghan-Pat Tillman Memorial Bridge. Om man tittar ner bakom mig så får man se det som finns på fotot nedan. Läskiga grejer. Skyltar med texter som, ”Stå inte vid kanten om du är full.” finnes.

För mig är Hoover Dam en vacker och häftig plats som jag återvänt till flera gånger och kommer att så göra. Vi har även hyrt båt och badat i Lake Mead och skådat Hoover Dam från vattnet. Man glider in med båten till den plats som syns på fotot nedan som är taget från Hoover Dam bron. Halva bron ligger i Nevada och den andra i Arisona.

I måndags var det en kvinna som tog livet av sig genom att hoppa från the Memorial Bridge. Kl.11.59 hoppade den 51 åriga kvinnan som var bosatt i den lilla staden Boulder City som ligger några minuter från platsen. Hon var den fjärde personen som hoppade från bron sedan den öppnade i oktober 2010. Det senaste självmordet begicks tidigare denna månad av en 39 årig man från norra Las Vegas.

För er som inte vet så kan man inte öppna fönstren på hotellen i Vegas av den anledningen att det tidigare var allt för många som hoppade ut från de höga byggnaderna efter att de spelat bort liv och lem.

En byggnad som jag är rädd för att trilla ner ifrån är Stratosphere Tower med sina åkattraktioner 300 meter upp i luften (Globen är 80 m hög). Att trilla ur gungan som syns på fotot nedan… 

Men det har faktiskt aldrig skett någon olycka (peppar peppar…) i tornet. En enda kille har fallit ner men det var för att han själv klättrade upp över staketet och hoppade.

Barn tycker att det är superkul med min mage. De tittar på min mage med ett stort leende och frågar om vem som är där inne.

Succé i simhallen och på stranden. Jag ska åka till stranden idag och bada lite med krabborna och maneterna.

Sist jag var på stranden så var det en liten pojke på fem år som spanade in min mage. Han ville prata med mig men blev lite blyg så han sökte kontakt som pojkar gör; han kastade en manet på mig  Som jag skrattade. Han var så glad så glad 

I morgon ska Ken och jag åka till Varberg. Vi ska till sjukhuset där Coco ska födas och hälsa på så vi vet vart vi ska när det är dags. Hon kan gärna få komma ut redan i morgon när vi är där 

Just nu sysslar jag mest med att andas, promenera, simma lite och ta hand om mig. Jag sover dåligt på nätterna men kämpar ändå på dagarna. Nästan så att min omgivning inte riktigt förstår att jag är höggravid utan mer att jag är någon form av stålmormor.

”Ken kanske tror att du är Pippi på riktigt…” sa min mamma och skrattade. Och det ligger något i det då jag är enormt lik Pippi. Tydligen inte minst i styrka 

Vissa gravida gör ingenting utan ligger på soffan och äter sig feta medan andra som jag kämpar med att hålla igång helt enkelt.

Fick träffa Ken i ett dygn efter sju veckor. Magen hade växt mer än han hade trott under tiden på andra sidan Atlanten. Sedan var Ken tvungen att åka till Stockholm vilket gjorde det hela väldigt jobbigt. Att träffas i en dag efter två månader är inget att rekommendera. Jag blev ledsen när han åkte även om det bara var för några dagar. Några dagar för mycket.

Så i lördags tog jag bilen trots att min kära mor protesterade då hon var orolig över att jag skulle föda någonstans på vägen. Men jag kände att jag inte var på väg att föda och drog iväg med mitt gravidbälte som är en mycket bra uppfinning. Utan det hade jag aldrig åkt.

Jag tog mig några sköna pauser på vägen. Trafiken var lugn förutom ibland då pöbeln körde om varandra med sina husvagnar och blockerade vägen.

Köpte polkagrisar i Gränna och såg ut över vackra Vättern som skimrade av solstrålarna.

När jag kom fram hade Ken bokat in oss på underbara idyllen Stallmästaregården där vi hängde tills i måndags. Stallis är Sveriges bästa hotell. Så centralt men med en känsla av att man är ute på landet då det ligger så fint mot naturen i Hagaparken/ Brunnsviken. Vi promenerade lite och njöt av varandras sällskap och lilla Coco i magen fick hänga med sin pappa.

Ken spelade väldigt bra poker i WSOP Main Event. Till dag tre hade han inte med sig så sjukt mycket marker men han triplade snabbt upp 28.200 till 115.000. Då var han på banan igen. Tyvärr så råkade han ut för en person som Phil Hellmuth skulle kalla för Michael Tureniecs kusin . Det vill säga en ”Maniac”.

Ken hade Ess Tio i handen. Efter Turn hade Ken triss i Tior. Ken gjorde All-in och blev synad av en kille. Rivern en 6:a. Killen visar då upp sin hand; två 6:or.

Vem sitter och spelar hela vägen med par i 6:or? När alla kort på bordet är högre och inte passar med hans 6:or?

Ja, bara en ”Maniac”.

Jag tycker att det var en hemskt tråkigt sätt för Ken att åka ur turneringen på. Bli hemskickad av en idiot…

Det positiva var att Ken kunde sätta sig på planet till mig istället. Men jag hade gärna väntat i någon dag till då Main Event bara spelas en gång om året.

Men jag kan säga att jag var så glad att jag nästan svimmade igår när jag äntligen fick träffa Ken igen; efter sju långa veckor.

I söndags åkte jag förbi Liseberg. Blev glad av att bara se alla färglada flaggor med kaniner på. Kommer inte riktigt ihåg när jag var där sist. Kanske sommaren 2006… Eller var det 2007. Ken och jag var där och åkte som galningar 

Jag blev verkligen sugen på att gå in i parken. Får allt ta mig en promenad där snarast. Kan ju inte åka med magen men vinna kaniner och äta en våffla kan jag verkligen göra.

Man kan bli djupt besviken på Liseberg… I alla fall om man är för fet för ett åk:

http://www.casinotop10.se/foer-fet-foer-ett-ak-varfoer-aer-fetton-immuna-mot-kritik.

Idag kom nya Hänt Extra ut med en artikel om mig och magen. I texten som är skriven av Pontus Varg går det att finna namnet på vår kommande dotter.

Det ser ut som att jag håller i en boll 

Fotograferna Jonas Hessman och Cia Österberg tog massa fina kort på mig. Vilket fantastiskt minne Konstnärinnan Evgenia Parhatskaja har målat familjens vapensköld på min växande mage.

Vännen, poeten och frisören Jesper Ekberg gjorde mig fin i håret dagen till ära.